Islam må vara en fantastisk religion med stort andligt djup - men man bör samtidigt inte glömma att islam även till stor del kommit att bli synonymt med en uppsättning av lagar och rättsfall som till betydande delar inte har så mycket att tillföra det svenska samhället på 2000-talet. Denna politiska sida av islam tar sig många uttryck. I Frankrike anordnar handelshögskolor kurser i islamsk ekonomi, där man får lära sig hur man ska få kapital att växa utan att det strider mot sharialagar. I Sverige klär sig kvinnor i niqab för att visa sin sympati med den uttolkning av islam som är sanktionerad av exempelvis den saudiarabiska regeringen, en regim som i allra hög grad företräder en politiserad form av islam, uppbyggd kring en värdegemenskap som står i en lika uppenbar konflikt med det västerländska samhällets grundläggande värderingar som någonsin nationalsocialism och fascism.
Man kan inte blunda för att företrädare för en dylik form av politisk islam använder religionsfriheten som en murbräcka för att kunna erövra olika plattformer i dagens västerländska samhälle. Och det är en effektiv strategi. Så fort som någon säger sig vilja rikta uppmärksamheten mot destruktiva tendenser inom islam, vilka har förutsättningar att skapa grogrund för hedersbrott eller islamistiska rörelser, finns en tendens att omedelbart rya om islamism, främlingsfientlighet och vikten av att inte göra avkall på religionsfriheten.
Detta gör naturligtvis politisk islam attraktiv för människor med smak för extremistiska ideologier, revolutionär utopism och förstörelse av det borgerligt kapitalistiska samhället. Som framgår av de mer extrema företrädarna för islamism i Sverige, personer som Mohamed Omar och flera av de konvertiter som han har intervjuat på sin blogg, så behöver dessa tendenser inte ha så mycket att göra med integration överhuvudtaget. I de fallen handlar det ju om människor som inte saknar kunskaper om vare sig svenska språket eller kulturen.
Detsamma kan sägas om de människor som i olika medier vill förringa problem med islamismen liksom de som vill relativisera de liberala upplysningsidéernas värde. Dessa människor är sällan vare sig outbildade eller marginaliserade i det svenska samhället. Många av de utomeuropeiska invandrare som vistats blott några år i Sverige har en värdegrund som överensstämmer betydligt bättre med de värderingar som spirar ur den västerländska upplysningstraditionen.
Med tanke på det allvar som högerextremism bemöts med generellt sett i samhället är det märkligt att se hur reaktionerna på den islamska extremismen förringas. Och detta förringande ger givetvis vatten på kvarn åt dem som reagerar, för vilka förringandet av faran med islamism givetvis tas som intäkt för att politisk islam har alla förutsättningar att växa sig stark. Den ideologiska strategi som genomsyrat västerlandet med avseende på islanm under de senaste decennierna har som bekant gått ut på att uppfatta den västerländska främlingsfientligheten som en potentiell orsak till framtida samhällsproblem. Om vi bara kommer till bukt med denna "främlingsfientlighet", kan vi i framtiden leva i harmoni, tänker man. Men man kanske gör en missbedömning här.
Kritiken av politisk islams symboler är ofta snarare ideologikritik än främlingsfientlighet. Den islamism som möter starkast kritik i västvärlden omfattas även av många etniska svenskar som har konverterat till islam. Att såsom potentiella nazister utmåla dem som är rädda för och kritiska mot en ideologi med kvinnofientliga, homofoba, antiliberala och antisemitiska förtecken är inte bara felaktigt och kontraproduktivt. Det vilar också på en märklig föreställning om den västerländska människan som historiens och den positiva samhällsförändringens motor.
Som Taj Hargey påpekar i dagens Expressen (för övrigt en översättning av den artikel i Times som jag tog upp i gårdagens blogginlägg), kan de ökade konfliktytor och motsättningar som är på väg att skapas inte bara skyllas på dem som riktar kritik mot islam. När Andreas Malm i dagens Aftonbladet utmålar kritikerna av minaretbyggande som presumptiva folkmördare, så tenderar detta bara att öka motsättningarna, att skapa grogrund för konflikter som ytterst sett lär drabba i första hand muslimer och i stista hand skribenter på Aftonbladets och Dagens Nyheters kultursidor. Men det struntar naturligtvis Andreas Malm i, ointresserad som han är av den religiösa sidan av islam såväl som av de många muslimer som inte är intresserade av att solidarisera sig med niqaber och islamister utan ser islam som just en tro: ett transcendentalt möte med en gudomlighet och inte en serie strikta levnadsregler med medeltida anor.
Andreas Malm, som mig veterligen själv aldrig har tagit avstånd från den kommunistiska ideologi som lett fram till diverse folkmord, kan på goda grunder misstänkas vara intresserad mer av att skapa ett revolutionärt tillstånd i västvärlden än att skapa ett samhälle där muslimer, kristna, judar, buddhister etcetera kan samexistera. Hans grundläggande måltavla i såväl miljöengagemanget som islamofobi-jakten är att få slut på det kapitalistiska system som han uppfattar som destruktivt. Detta kan vara värt att begrunda för de muslimer som inte bärs upp av kommunistiskt revolutionära framtidsdrömmar.
Nej, den som verkligen vill se en framtid av fredlig samexisteens kan inte stanna vid att klandra dem som är kritiska till minareter och de som är kritiska till politisk islam. Därtill måste man ställa krav på de till Europa utflyttade muslimerna och på de västerlänningar som säger sig företräda muslimer, att dessa tar avstånd från de muslimska läror som predikas i Saudiarabien och Iran, och i stället försöker formulera en tro i enlighet med den sekulära västerländska staten, en tro som inte griper in i det politiska livet, som inte gör anspråk på utgöra ett etiskt rättesnöre för hur vi skall stifta lagar som ska reglera hur vi ska leva våra liv, hur pengar skall tjänas och så vidare.
Vad som kort sagt nu behövs mer än något annat är – som imamen Tar Hargey påpekar – muslimer som visar att minaretkritikerna har fel: muslimer som aktivt väljer att förespråka och praktisera en levande islam som är rotad i, relevant för och anpassad till det samhälle där de just nu bor. Man måste helt enkelt slåss för uppkomsten av en naturaliserad, västeuropeiskt baserad form av islam som relaterar till Europas särskilda geografiska kontext och politiska landskap, istället för att bara helt okritiskt anamma den saudiska stamideologi som förespråkar sharialagar och försvarar hedersmord, tvångsäktenskap och kvinnlig omskärelse. Genom att hålla fast vid den sistnämnda formen av islam – som följer lika logiskt ur Koranen som Knutbysektens kristna budskap följer ur Bibeln – skapar man bara fruktan och grogrund för främlingsfientlighet och rasism. Det är dags att förstå att vi alla har ett ansvar för en framtid utan rasism. Inte bara sverigedemokraternas väljare i Landskrona.