Eftersom jag via Dagens Nyheters kulturuppslag har blivit informerad om att jag är ledare för en värdekonservativ kulturoffensiv som till varje pris bör stoppas, så inser jag naturligtvis att jag måste leva upp till vissa förväntningar. Jag borde till exempel producera minst ett blogginlägg om dagen, så att Jessica Kempe och hennes vänner känner att det åtminstone finns en person i svensk offentlighet som tänker annorlunda än dem själva, vilket väl är själva definitionen på "värdekonservativ kulturoffensiv".
Just idag ser jag dock att jag har en person med mig i min kulturoffensiv, nämligen den folkpartistiska bloggaren Charlie Levin. Denne har skrivit en riktigt bra artikel på Newsmill där han påtalar de destruktiva tendenserna bland unga liberaler - inom exempelvis moderaterna men också på många ledarredaktioner. Det handlar om människor som är så måna om att bli omtyckta av medieetablissemanget att de utan att blinka ställer sig bakom idéer om könsmaktsordning, strukturell diskriminering och teorier om islamofobi, queer etcetera.
Levin tar som exempel MUF-ordföranden Niklas Wykmans åsikter om muslimer, kvinnor och homosexualitet, sådana de presenterades i en artikel på DN Debatt igår. Som Levin mycket riktigt påpekar går den sorts strukurtänkande som just nu är så populärt , där man betraktar människor mer som delar i kollektiv än som enskilda individer, stick i stäv med en fundamentalt liberal syn på individ och samhälle.
För den som är begåvad med ett Twitterkonto är dock dessa iakttagelser allt annat än förvånande. Det är minst sagt häpnadsväckande att se hur liberaler och salongssocialister i fråga efter fråga ägnar sig åt gemensamma mobbarkampanjer mot dem som vågar stå upp emot strukturtänkandet, till exempel i debatter om feminism, miljö, islam och så vidare. I dessa sammanhang uppfattas regelmässigt Arenamäniskor som Per Wirtén och Karolina Ramqvist som de självklara rikslikarna - alltmedan Nyamko Sabuni, Göran Hägglund, Ayaan Hirsi Ali, Jan Björlund uppfattas som mörkermän och dito kvinnor.
Den borgerliga alliansen har nu haft tre år på sig att göra något åt ett medie- och kulturklimat som innebär att människor som står för grundläggande liberala och liberalkonservativa värderingar uppfattas som märkliga anomalier och som regelmässigt anses bedriva kampanjer och offensiver med så pass grumliga förtecken att vederbörande bör uteslutas från den svenska offentligheten. Den borgerliga alliansen har dock helt undvikit att göra upp med denna vänsterhegemoni, vilken snarare under just denna mandatperiod har vuxit sig starkare än någonsin tidigare, och numera är helt dominerande i den mediala och kulturella offentligheten, i och med att numera även Svenska Dagbladet (bortsett från delar av ledarredaktionen) slutit upp till fullo på de kulturradikala sidan - om än i någon sorts kommersiellt lättviktig form.
Om inte annat så lär konsekvenserna av detta visa sig i valet, vilket åtminstone kan ha det positiva med sig att borgerligheten kommer att få lov att ägna de närmaste fyra åren efter valet 2010 åt ideologisk självrannsakan och sanering.