Jag läser Peter Bratts uppdaterade framställning på Newsmill, rörande hans egen och Jan Guillous inblandning i IB-affären. Uppdateringen är föranledd av de många nya uppgifter som har framkommit efter det att Bratt skrev sina memoarer, Med rent uppsåt.  

Problemet med Bratts framställning är att den helt utspelar sig på ett psykologiserande individplan. Det är svårt att få någon bild av varför Guillou har agerat som han har gjort. En mängd till synes motstridiga uppgifter presenteras, de flesta av dem med stöd i diverse dokument. Det sistnämnda gör naturligtvis att Bratts uppgifter kan tyckas mer trovärdiga än Guillous, men frågan kvarstår: hur hänger allt detta ihop och vad är det i slutändan för bild som tonar fram av Guillou.  

Jag kan med utgångspunkt i Bratts text se två möjliga hypoteser, vilka naturligtvis måste tas för vad de är: hypoteser på basis av Bratts uppgifter. Dessa uppgifter ger inte hela sanningen och kan i sina enskildheter naturligtvis vara felaktiga, vilket gör att hypoteserna på intet sätt bör uppfattas som ett försök att korrekt beskriva ett historiskt skeende. Snarare bör de ses som ett slags fiktiva konstruktioner, som kanske säger mer om Peter Bratts begränsade perspektiv, eller fantasi om man så vill, än de säger om verklighetens beskaffenhet.  

Den första hypotesen är att Jan Guillou helt enkelt söker spänning och gärna försöker framställa sig själv och sin tillvaro som mer dramatisk än den egentligen är, vilket gör att han fabulerar både om sina kontakter med olika säkerhetstjänster och om det som han rapporterar om till samma säkerhetstjänster. Denna hypotes stöds naturligtvis av det faktum att väldigt lite som Jan Guillou påstår har visat sig stämma överens med det källmaterial som hittills gått att få fram ur arkiven. Å andra sidan kan det tyckas konstigt att säkerhetstjänsterna ifråga inte snabbt ser igenom detta och därefter struntar i att anlita Guillou.  

Den andra hypotesen är att Guillou agerat systematiskt och metodiskt på uppdrag av någon säkerhetstjänst, och ägnat sig åt spionage och möjligtvis även kontraspionage. Denna hypotes framstår naturligtvis som mindre trolig än den förra. Vi vet alla att Jan Guillou är en lysande skribent och journalist med både moraliskt patos och sanningslidelse. Att tro att han skulle ha ägnat sig åt att missbruka vänners förtroenden är knappast troligt, och den som vill pröva hypotesen ifråga bör kanske snarast se den som den bild som Guillous fiende Bratt vill förmedla av Guillou än som en sann bild av en av det svenska 1900-talets främsta journalister.  

Nåväl. De fakta som Bratt lägger på bordet rörande Guillous verksamhet åren runt 1970 är följande:  

1.      Guillou lämnade i hemlighet uppgifter systematiskt till Säpo.

2.      Guillou hade i hemlighet kontakter inom regeringen med bland andra Pierre Schori och Anders Thunborg, vilka han delgav diverse svåråtkomlig information.

3.      Guillou lämnade i hemlighet uppgifter systematiskt till KGB.  

Tidigare har vi vetat att Guillou var medlem av det maoistiska och sovjetfientliga kommunistiska ytterlighetspartiet SKP, vilket i sin tur hade en styrande funktion inom tidskriften FiB Kulturfront, som Guillou var med om att starta och där han tillika arbetade vid den aktuella tidsperioden. 

Som framgår av dessa uppgifter kan man lugnt säga att Guillous satt på många stolar samtidigt. Någon logik i alla dessa till synes motstridiga lojalitetsband och förehavanden kan synas svår att finna.  

Var det till exempel så att Guillou utnyttjade sina ryska kontakter för att i egenskap av maoist gå kinesiska ärenden? Det kan naturligtvis ha varit så, men det verkar mindre troligt, då hans maoistiska engagemang var explicit. Sovjetiska underrättetjänsten kunde ju lätt ta reda på Guillous politiska färg genom att läsa svenska tidningar, vilket gjorde att man troligtvis var extra observant för den sortens dubbelspel. 

Eller var det tvärtom så att Guillou utnyttjade sina maoistiska kontakter för att gå sovjetiska ärenden? Detta stöds av Bratts uppgifter och påpekanden. Bratt menar nämligen att Guillou i egenskap av att som KGB-spion publicera IB-materialet visade att han struntade i vilken skada detta hade kunnat åsamka FiB Kulturfront och dess anställda. Peter Bratt hade exempelvis inte kunnat svära sig fri från att även hans del i avslöjandena hade varit beställda av KGB. Följden hade sannolikt blivit mångåriga fängelsestraff, flera liv slagna i spillror och FiB:s och därmed SKP:s trovärdighet helt raserad.  

Utifrån Bratts uppgifter förefaller Guillou alltså ha satt lojaliteten till Sovjet framför lojaliteten till SKP, FiB Kulturfront och Kina. Men hur förhåller det sig då med lojaliteterna till Säpo och regeringen?  

Som jag ser det så är det svårt att se någon som helst konsekvens i Bratts motstridiga uppgifter med mindre än att man tecknar följande bild: 

Guillou hade som uppgift att förse KGB med uppgifter som han i egenskap av maoist i Sverige kunde utvinna om Kinastödd verksamhet i Sverige och utomlands, men han hade också som uppgift att gå KGB:s ärenden rent allmänt i Sverige och Europa, det vill säga förse rysk underrättelsetjänst med diverse svåråtkomliga svenska uppgifter som de kunde ha nytta av. De senare uppgifterna kunde han i sin tur erhålla bland annat genom att förse Säpo och Försvarsmakten med samma information rörande maoister i Sverige som han försåg KGB med. De ingångar som han därmed fick till Säpo och Försvarsmakten var alltså en förutsättning för att hans roll som sovjetisk spion. Dubbelspelet var dessutom ett sätt att hela tiden stå med ryggen fri: skulle Säpo komma på honom med att ha levererat information till KGB skulle han sanningsenligt kunna säga att det var samma information som han hade gett till Säpo samt förklara detta med att han på det sättet ville infiltrera den ryska underrättelsetjänsten.  

IB-avslöjandena framstår enligt denna modell som fullkomligt logiska med avseende på att de tjänade sovjetiska intressen, liksom var fallet med Guillous pro-palestinska och pro-irakiska engagemang på 1960- och 1970-talen.   

Utifrån detta perspektiv fungerade rollen som maoist inte bara som täckmantel för Guillous egentliga verksamhet. Den var i själva verket motorn för hans roll som sovjetisk uppgiftslämnare.  

Problemet med denna teori är som sagt att den strider mot den version som Guillou har gett av sin egen verksamhet i sina egna, nyligen utkomna memoarer, vilka på det hela taget måste anses vara mer trovärdiga än Bratts samlade framställningar. Detta eftersom Jan Guillous memoarer bevisligen har Jan Guillou som källa, vilket som konstaterats ovan är att betrakta som ett slags sanningskriterium i sig självt – obeaktat existensen av diverse dokument som kan eller inte kan styrka hans uppgifter. 

Nej, det enda rätta är att i detta läge publicera bl a den så kallade Stasi-listan, så att alla frågetecken i denna soppa en gång för alla kan rätas ut.  Det torde ju vara det enda sättet att undvika den sorts påhopp som Peter Wolodarski ägnar sig åt i DN, där han illasinnat menar att det avgörande i denna affär har varit Jan Guillous ”omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv”.