Aron Lund filosoferade i en ledare i Expressen häromsistens om huruvida konservatismen verkligen gjorde comeback 2009, och kom då fram till att konservatismen i själva verket fortfarande är lika stendöd som den varit de senaste decennierna. Orsaken till detta är enligt Lund att den konservatism som finns företrädd i bland annat Axess och på SvD:s ledarsida inte har någonting gemensamt med Sverigedemokraterna. Det finns också problem med att sammanlänka denna sorts Axess-SvD-konservatism med Göran Hägglunds tal om "verklighetens folk". Jag kan se att Lund har en del poänger, till exempel ifråga om att Axess kulturkonservatism inte har något gemensamt med SD, liksom beträffande de uppenbara konfliktytor som finns mellan en aristokratiskt orienterad kulturkonservatism och dem som i partipolitiken vill göra sig till talespersoner för den sortens frågor som diskuteras kring köksborden.

Å andra sidan är det uppenbart att den sorts lättviktig populism som också den säger sig hämta näring från populistiska undersökningar av exempelvis "vanligt folks" konsumtionsvanor skapar en värld av tomhet, av förflyktiganden, vilket i sin tur skapar ett behov av mer substantiella värden. Fredrik Reinfeldt svarade häromsistens på frågan om favoritjulklapp att han fått Magnus Ugglas samlade verk i julklapp och att han därmed inte behöver ha några fritidsproblem framöver.

Många människor vill helt enkelt ha något mer substantiellt än Magnus Ugglas samlade verk och populistiska analyser av decenniets viktigaste kulturhändelser, utförda av SvD:s Harry Amster.

Vi bör komma ihåg att det finns en "populism" som aldrig förses med giftskåpsstämpel av Aron Lund och hans gelikar, och det är den populism som Gudrun Schyman gör sig till förespråkare av när hon säger sig tala för alla de kvinnliga vårdbiträden som klagar över att inte ha samma löner som industriarbetare . Eller den populism som Mona Sahlin hänvisar till när hon talar för alla dem som blir drabbade av moderaternas nya sjukförsäkringsregler. Likaså bör man hålla i åtanke att en klassisk kulturkonservatisv attityd där man anser Mozart är en större och mer värdefull konstnär än John Cage, har brett folkligt stöd, liksom att konservatismen till sin karaktär är betydligt mindre intellektuellt eterisk än mycken nihilistiskt och postmodernistiskt orienterad vänsterideologi.

Tyvärr finns få politiska partier som tillvaratar den sorts konservativa reaktionsmönster som Lund påstår inte existerar i dagens Sverige, men det är långt ifrån otroligt att de ändå kommer att spela in i nästa val, låt vara naturligtvis inte så att frågan om seriös kultur kontra populärkultur kommer att bli en het valfråga. Men det är på intet sätt omöjligt att den teflonmässiga anpasslighet till samtida trender som De Nya Moderaterna har gjort till sitt varumärke inte kommer att visa sig ha framtiden för sig utan att valets vinnare kommer att bli de som pläderar för större mått av beständighet, hållfasthet och långsiktighet.

Aron Lund gör en stor sak av att KD i egenskap av det parti som mest tydligt försökt omvandla konservatismen till partipolitik i nutiden, ligger och skvalpar kring fyra procent. Mot det skulle man kunna replikera att det parti som mest tydligt har försökt att omvandla liberalismen till partipolitik i nutiden, Folkpartiet, inte är mycket bättre.  Skulle Folkpartiet emellertid anamma den utpräglat antikonservativa liberalism som predikas från Expressens ledarsida är å andra sidan förutsättningarna stora för att partiet inte skulle överleva nästa val.