Lars Vilks bloggar om dödshot från somaliska al-shabaab-rörelsen:
"Jag nämnde att jag med min rondellhund inte alls har samma symbolvärde som Kurt Westergaard. Emellertid kunde jag nu under förmiddagen konstatera att jag inte är helt bortglömd, inte ens i Somalia. I den globaliserade och mångkulturella värld vi lever i har även svenska språket blivit internationellt gångbart. Jag fick ett personligt samtal från en man som på bruten svenska frågade mig om jag kände till vad som hade hänt med Kurt Westergaard. Efter att vi hade kommit fram till att jag visste det meddelade han mig upprepade gånger att jag kunde räkna med en påhälsning: 'Vi kommer och hälsar på dig'.
Mannen kostade också på sig ett andra samtal som praktfullt inleddes med någon bönutropare eller möjligen en stridsmaning innan han själv trädde fram med det glada tillropet: 'Vi kommer, vi kommer'."
En rondellhund fungerar nog inte så bra som gårdvar. Och lika litet kan Lars Vilks hoppas på stöd från konstvärlden, vilket framgår av Dan Jönssons artikel i gårdagens tidning. I konstvärlden premieras som bekant bara provokationer som är fullkomligt ofarliga för den som provocerar och som sällan problematiserar gränser som det finns anledning att problematisera. Vilks rondellhundar problematiserar däremot konstens roll i det nutida samhället och ytyrandefrihetrens gränser, vilket helt uppenbart framstår som en av vår tids mest intressanta och relevanta frågeställningar.