Ulrika Kärnborg fullföljer i dagens DN Anna Hallbergs resonemang om det nutida "kulturhatet". Och återigen frågar man sig hur det har kommit sig att DN har förfallit till denna besynnerligt låga intellektuella nivå. Det som Kärnborg menar sig urskilja är - talande nog, dessutom - inget mindre än att "haten mot konstnärer och intellektuella (har) antagit groteska proportioner". Några konkreta exempel anförs dock inte. Jo, vänta det gör det ju, när jag tänker efter: "Visst har det varit en obehaglig tid. Jag kan till exempel inte komma över att Ann Jäderlund ställde sig försiktigt positiv till att skriva kärleksdikt till kronprinsessan Victoria och Daniel Westlings bröllop i juli".
Man undrar ju om detta ändå inte är någon sorts lättköpt parodi, värdigt Blandaren eller Grönköpings Veckoblad! "Kulturhatet" exemplifieras med att en uppburen författare har övervägt att skriva en (en!!!) dikt som möjligtvis inte kommer att falla redaktör Kärnborg i smaken!
I övrigt anförs en Brech-föreställning på Statsteatern som Kärnborg fann dålig. Där Dan Ekborg "super och skränar"! Som om det vore något nytt med att teateruppsättningar inte tillfredsställer alla smaker? Men i Kärnborgs groteskt förvridna verklighetsuppfattning blir slutsatsen följande:
"Vårt nuvarande kulturklimat har alltså inget att göra med bilden av Sverige som ett modernt, öppet och progressivt land över huvud taget.
Det är ett mycket äldre samhälle med andra slags överenskommelser som plötsligt skymtar fram. Det oscarianska kanske, med dess ängsliga, provinsiella självbeskyddande borgarklass. Allt obehagligt och upprörande är bannlyst, radikaler gör bäst i att gå till landsflykt eller hålla käften".
Passusen är belysande för vad det handlar om: Att det överhuvudtaget riktas en eller annan kritisk synpunkt mot den kulturradikala hegemonin, innebär att vi bör se upp: Vi hotar att förpassas till det oscarianska samhället med brukspatroner, betjänter, sommarlustspel på slottsteatrar och kvinnor som tvingas prostituera sig för att klara livhanken om de inte hunnit gifta sig före 30-årsåldern.
Dock är det uppenbart att den "ängsliga, provinsiella självbeskyddande borgarklass" som Kärnborg varnar för mest av allt är en träffande beskrivning av hennes och hennes åsiktsfränders egen attityd, där bara en åsikt och estetisk uppfattning är tillåten och där man darrar av rädsla inför tanken om en kulturvärld där olika åsikter och uppfattningar tillåts brytas mot varandra.
Hallberg och Kärnborg fullföljer den linje som nu drivs på samtliga svenska kulturredaktioner, där man regelmässigt framställer kritik mot vissa kulturyttringar eller mot viss sorts estetik som "kulturhat", och där man lika regelmässigt karakteriserar kritik av vissa ideologiska ståndpunkter som "hat mot intellektuella". Men den sortens demagogiska trick hotar givetvis att slå tillbaka mot användaren själv: Bör inte med den logiken Kärnborgs upprördhet över att Ann Jäderlund överväger att skriva en kärleksdikt tll kronprinsessan uppfattas som "kulturhat" och bör inte hennes avsky mot andra estetiska och ideologiska idétraditioner än den kulturradikala uppfattas som "hat mot intellektuella"?