Björn af Kleen hakar i Expressen på min tankegång om att Åsa Beckmans artikel om Stig Larsson kan ses som ett utslag av att det stålbad som tidningen i allmänhet och kulturredaktionen i synnerhet står inför. Johan Cronemans påhopp på Kjell Häglund och Per Perstrand härom månaden kan ses som ytterligare ett tecken på hur obalanserat Dagens Nyheters skribenter uppträder. Då var det frågan om divergerande åsikter om årets julkalender som fick Croneman att landa i något som låg inte alltför långt från Jessica Kempes nazistresonemang.
Expressen försöker även reda ut begreppen här. Som jag har förstått det så är dock saken den att Stig Larsson bjöds in till redaktionen på DN Kultur för att delge sin syn på kritikeruppdraget. Han gick då igenom samtliga kritiker, en efter en, på ett mycket kritiskt sätt. Flera lär ha börjat gråta och mötet fick som konsekvens att många kritiker upplevde sig kränkta. I samma veva uttalade sig Stig Larsson för övrigt på exakt samma nedlåtande sätt om kritikerna på SvD (Mats Gellerfelt undantagen), däribland mig själv.
Jag skulle dock aldrig komma på idén att skriva en lång artikel om Larssons uttalanden i denna fråga, liksom jag aldrig skulle komma på idén att skriva artiklar om elakheter som andra författare, manliga såväl som kvinnliga, delgett mig vid olika tillfällen. Orsaken till detta är att denna sorts beteenden sällan är speciellt intressanta principiellt sett. Klarar man inte av att folk känner sig kränkta efter en negativ recension så bör man nog som kritiker tänka över sin framtid. Man kan inte fungera som kritiker, om man är rädd för att komma på kant med inflytelserika författare. Då skriver man inte längre kritik för läsarna utan för kollegerna (vilket dessvärre blivit alltmer vanligt - med konsekvens att litteraturkritriken har marginaliserats avsevärt).
Nu menar Åsa Beckman naturligtvis att Stig Larsson-episoden är principiellt intressant därför att den skulle visa på ett patriarkalt, sexualiserat beteende, men det är för mig svårt att se, då han som framgår av det ovanstående fällt exakt samma omdöme om män. Alla med viss erfarenhet från litteraturbranschen vet tillika att det finns många kvinnliga författare som reagerar på motsvarande sätt - gentemot kvinnliga såväl som manliga kritiker. Alla med viss erfarenhet från litteraturbranschen borde också begripa att den författare som riktar hot mot en kritiker alltid agerar på ett sätt som är mest destruktivt för hans eller hennes eget vidkommande - vare sig man är man eller kvinna. Att som litteraturkritiker på någon stor svensk dagstidning påstå sig tillhöra en diskriminerad och kränkt grupp därför att författare reagerar starkt inför det som man skrivit om dem framstår bara som utomordentligt fånigt.