Maria Schottenius proklamerar stolt i dagens tidning att geniets tid är förbi. Åsa Beckmans artikel om Stig Larsson sägs ha gett upphov till "hundratals mejl", där läsare instämmer i Åsa Beckmans tillrättalagda version av det diskuterade händelseförloppet. Vi andra finner det på sin höjd intressant att konstatera att Schottenius numera hämtar sitt stöd från Coca Colas gamla kvalitetskriterium, om än i DN:s värld reducerat till att hundra DN-läsare aldrig kan ha fel.
Att DN inte har tänkt satsa på genier i framtiden tycker jag själv är lite tråkigt. Det lär bara innebära att vi kommer att få se ännu mer av skribenter av Jessica Kempes kaliber i DN. I dagens tidning replikerar jag på hennes märkliga historieskrivning, som på bloggar hos Anna Brodow och Bodil Zalesky visar sig vara grundad på riktigt tung internationell forskning, nämligen Maja Hagermans populärvetenskapliga böcker! Hur som helst: att jag använder termen "urartad" för att karakterisera Kempes bild av klassicistisk nutidskonst, som hon bevisligen finner moralisk förkastlig (den understöder ju enligt henne en nazistisk världsbild!) parerar hon på sitt sedvanligt "geniala" sätt genom att påstå att jag använder begreppet "urartad" i "den avskaffade meningen genetisk försämring av en mänsklig ras". Var jag diskuterar genetiska försämringar eller raser i min 1200 tecken korta replik är dock ytterst oklart. Desto klarare är att ställd inför en argumentation som Kempes, känns det som att bli skriven på näsan, när man på samma sida får ta del av hur Maria Schottenius med bombastisk stämma förkunnar att man på DN inte har något till övers för genier!
Om man nu i genidiskussionen vänder sig i en litet annan riktning än till den mejlskörd som Maria Schottenius uppenbarligen numera använder som kvalitetskriterium, kan man se att genidiskussionen knappast framstår som speciellt vunnen av den sida som ogillar genier, vilken i detta sammanhang företräds av Isobel Hadley-Kamptz, Åsa Beckman och nämnda Schottenius. Hadley-Kamptz fäktades tappert in i det sista men tappade onekligen terräng när hennes motdebattöer kom dragandes med ett inte alls speciellt gammalt blogginlägg där hon i panegyriska ordalag uttryckte sin oreserverade beundran för Stig Larsson som person och författare.
Och i kommentatorstrådarna på Thereses Bohmans blogg och bloggarna Rävjägaren och Messerschmit diskuterades sanningen bakom Beckmans version, liksom det framkom att det har varit just på Expressens och Dagens Nyheters kultursidor som man byggt upp en maktbas runt kretsen kring Stig Larsson, och att det snarare handlar om ett utnyttjande av denna maktbas än om ett patriarkalt förtryck, när Larsson beter sig som han gör.
I övrigt får man väl säga att kritiken mot genier både hos Hadley-Kapmptz och Maria Schottenius mest av allt ter sig om ett sätt att göra dygd av nödvändigheten. Vad som saknas i svenskt kulturliv är knappast färglösa vänsterliberala debattörer som förfasar sig över allt som sticker ut och som likt ett puritanskt prästerskap dirigerar twittermobbar och Arenaläsare i riktning mot alla författare och debattörer som säger, klär sig eller öerhuvudtaget beter sig på ett sätt som inte är comme il faut i mediekretsar i Stockholms innerstad idag. Det kan vara allt från Björn Ranelids solbränna till Johan Tralaus moraluppfattning eller Tanja Bergkvists syn på feminism. Allt som står ut måste tuktas. Alla som inte skriver under på den sanning som proklameras för dagen måste inrättas i ledet. Duktighet, anpasslighet och konvenans premieras. Vi ser det överallt. Vi är inte blinda. Men om nu någon ändå, helt mot förmodan, skulle ha missat att det förhåller sig på detta sätt, om nu någon har gått fullständigt vilse och förläst sig på Johan Hakelius "Döda vita män" med alla dess excentriska figurer som bedrar varandra, beter sig självdestruktivt på riktigt (och inte bara då på Twitter, alltså) och är helt omöjliga att foga in i varje form av led, är det naturligtvis inte alls fel av Isobel Hadley-Kamptz och Maria Schottenius att ändå poängtera det ytterligare en gång: att vi lever i Sverige 2010 och där är vi alla prudentliga kamrersjälar, om än i frisinnat liberal tappning!
Som så många gånger förr, väljer dock Axess att gå i motsatt riktning. Igår skickade vi till tryckeriet ett nytt nummer, vilket givetvis tematiserar det problematsika med att elitismen och genikulten gått under. Någon förvånad?