2010 år tycks vara året då Sti(e)g Larsson-debatterna tog fart på riktigt allvar. Liksom undertecknad kommer Sti(e)g Larsson från Umeå, vilket kanske även det är en hjälp på vägen för den som vill skapa debatt. Själv kommer jag ihåg Stieg Larsson från Röda Rummets trotskistiska bokhandel, där han tillhörde det i mina 16-åriga ögon extremt tunga intellektuella ledargarnityret. Dock kan jag inte med säkerhet säga om det var han eller den likaledes på bokhandeln anställde Gunnar Pettersson, som titulerade sig själv "pappersarbetare" på KAF:s valsedlar.
Hur som helst så har det nu framkommit uppgifter om att Stieg Larsson fabricerade intervjuer när han arbetade på TT. Detta görs gällande av hans gamle vän och kollega Kurdo Baksi. Detta förnekas dock av folk i Stieg Larssons närhet. Utan att jag själv kan presentera några avgörande bevis i frågan (Kurdo Baksi kan däremot visa upp relevanta artiklar, vilket tycks mig ge ett rätt hyfsat stöd åt hans påståenden om dubiös journalistik) vill jag ändå hävda att de påhittade intervjuerna framstår som en allt annat än orimlig etapp på den utvecklingskurva som Stieg Larsson tillsammans med många andra, väldigt engagerade vänsterdebattörer beskriver. Jag tänker naturligtvis på författare som Jan Guillou och Henning Mankell.
I Guillous fall framstår det som uppenbart, att deckarskrivandet utvecklades ur en drift att lägga verkligheten till rätta. När omvärlden inte utvecklades i önskvärd riktning, när kapitalismen inte visade sig vara så undergångsdömd som man påstått, när kapitalister inte visade sig vara så moraliskt dubiösa och destruktiva som man påstått i krönika efter krönika, när svenska samhället inte visade sig gå i riktning mot den tilltagande nazifiering som man förutspått, så når man till slut fram till en punkt där ens trovärdighet börjar upplevas som en smula naggad i kanten.
Vad då göra?
Jo, man övergår naturligtvis till den rena fiktionen, varifrån steget sällan är särskilt långt från det konspirativa tänkande som alltsedan Lenins dagar har utgjort en viktig grundbult i den kommunistiska ideologin. Det anmärkningvärda i sammanhanget är att denna världsbild - som till stor del har formats av ett intensivt läsande av spännande publikationer som Proletären, Internationalen och Gnistan - att döma av författarnas odiskutabla kommersiella framgångar, verkar delas av eller åtminstone tilltala väldigt många läsare. Återigen och med risk för att låta pessimistisk kan man fundera över vad detta kommer att innebära på sikt.