Erik Wallrup menar i dagens SvD att den intellektuella högern karakteriseras av intellektuell kortslutning. Enligt Wallrup bör den konservativa högern ägna sig åt försvar av nationen och livets helighet i stället för att till exempel motarbeta kollektivistiska ideologier som statsfeminism och multikulturalism. Den intellektuella konservatismen bör vidare enligt Wallrup inte heller kritisera postmodernism och kulturradikalism. Istället bör den intellektuella högern i Sverige ansluta sig till den intellektuella italienska högerns plädering för skribenter som Roger Scruton och Ernst Jünger.
Det är lite svårt att förstå Wallrups poäng. Ser vi till Axess så kan man naturligtvis efterlysa fler texter av Roger Scruton eller om Ernst Jünger. Just dessa skribenter kan man å andra sidan knappast påstå har varit speciellt underrepresenterade i Axess, som i övriga media nästan dagligdags möter kritik över att stundtals ha publicerat just Roger Scruton. I övrigt kan jag bara konstatera att vare sig nynationalism och abortmotstånd är frågor som jag själv brinner för, men inget hindrar väl Erik Wallrup från att själv ta steget upp på barrrikaderna och slåss för livets helighet eller försvara nationalstaten.
Däremot finner jag det märkligt att beskriva kritik mot kulturradikalism och postmodernism som klagomål över att konst är alltför komplicerad eller över att tankegångar är alltför svårgripbara. I mitt fall har det snarast handlat om exakt det motsatta: att stora delar av den konceptuellt inriktade installations- och performancekonsten är alltför banal och enkelspårig, att språkexperimenterande prosa och poesi många gånger är förutsägbar och intellektuellt platt samt att en hel del multikulturalistiskt tankegods ligger misstänkt nära högerextremistisk och populistisk nynationalism.