Vad står egentligen Axess för? Det är en rätt enkel fråga att besvara. Vi vill slå ett slag för en intellektuell kultur som till stor del har försvunnit från svenska tidningars kultur- och opinionssidor. Vi vill slå ett slag för seriös bevakning av utländsk facklitteratur och utländska idéströmningar i gränslanden mellan humaniora och samhällsvetenskap. Och vi vill inte minst verka för ökad pluralism i svensk intellektuell offentlighet, Att verka för ökad pluralism i det offentliga samtalet, i den akademiska världen och inom de sköna konsterna, innebär med nödvändighet att man försöker urskilja vilka hegemonier och tysta överenskommelser som finns i nutiden, och att man försöker att kritiskt granska och utmana dem. Det innebär i sin tur att man riskerar att bli impopulär bland de människor som ser det som sin stora livsuppgift att försvara samtidens försanthållanden.
Det skulle naturligtvis inte behöva vara på det sättet. Man kunde tänka sig att många intellektuella skulle kunna uppfatta det som intressant och spännande att åsiktsmässiga hegemonier utmanas och kritiseras. Och visst är det på det sättet. Men samtidigt kan man inte undgå att slås av den hatiska och hätska ton som ofta drabbar Axess och de föga anmärkningsvärda värden vi står för.
Ett exempel är en konstkrönika i dagens Göteborgs-Posten, en krönika som är avsedd att handla om kärlek, detta med anlednig av att vi idag skriver Alla Hjärtans Dag. Dock tar skribenten ifråga (ingen uppgift om vem som skrivit krönikan ifråga finns på retriever och på nätet är krönikan inte utlagd) det något oväntade greppet att istället för kärlek skriva om hat. Vilket onekligen verkar passa honom eller henne bättre:
"Mitt ursprungliga uppdrag var att skriva en krönika om konst och kärlek i dag. Men tack vare den uppskruvade och aggressiva ton som dominerat det offentliga samtalet om konst det senaste året, är det i stället hat jag kommer att tänka på. Den massmediala upprördheten kring Anna Odell och NUG, samt utställningen Figurationer på Edsviks konsthall med tillhörande propagandakampanj signerad tidskriften Axess, är bara några exempel på detta."
Nu kunde man ju tro att det var hatet mot Figurationer som skribenten vänder sig emot, när nu ämnet ifråga är "konsthat". Ty det kan inte vara många uställningar det senare året som varit utsatta för en motsvarande hatkampanj från konstkritikernas sida. Invektiven fullkomligt haglade. Som bekant.
Nej, hatet anses tydligen bestå i att vi som anordnade utställningen ville vissa upp konst som vi ar entusiastiska inför. Det faktum att vi ägnade månader och år åt att få till stånd en utställning som älskades av publiken och lockade rekordstora skaror till en konsthall, uppfattas alltså som ett utslag av hat.
Hur förklara detta? Själv kan jag inte förstå det på annat sätt än att det är skribenten ifråga som är uppfylld av hat. Hat mot de värden som Axess står för: att vi vill slå ett slag för en intellektuell kultur som till stor del har försvunnit från kultursidorna: seriös bevakning av utländsk facklitteratur och utländska idéströmningar i gränslanden mellan humaniora och samhällsvetenskap. Att vi vill verka för ökad pluralism i det svenska offentliga samtalet, i den akademiska världen och inom de sköna konsterna. Och att vi försöker urskilja vilka hegemonier och tysta överenskommelser som finns i nutiden, och försöker att kritiskt granska och utmana dem.
Att vissa skribenter numera inte tycks kunna skriva några texter om samtidskultur, inte ens sådana som ska försöka att urskilja kärlek i samtidens konst, utan att det urartar till hatiska utfall mot Axess och de värden som vi står för, har jag svårt att tolka på något annat sätt än som utslag av en irrationell form av "axessofobi". Det vill säga ett närmast instinktivt hat mot allt det som Axess står för. Eller vilka kan orsakerna annars tänkas vara till det Axess-hat som driver skribenter som Jessica Kempe, Sinziana Ravini och så vidare?