Lars Linder bekymrar sig i DN för framtiden för konservatismen (ej på nätet). Den senare har nämligen fastnat i en grälsjukt gubbsur ton, konstaterar den förstnämnda som uppenbarligen även han har fastnat i en grälsjukt gubbsur ton. Och denna grälsjuka ton hos den sistnämnda är enligt den förstnämnda "förödande för den goda konservatismens sak". Den goda konservatismen ser Linder företrädd av Sven Stolpe. Under "Stolpes glansdagar" var det minsann mer fart i konservatismen, skrockar den gamle Linder, godmodigt tillbakablickande mot good old days.
Uppenbarligen har Linder hunnit bli så pass ålderstigen och så pass nostalgiskt förblindad att han inte kommer ihåg hur Stolpe behandlades av det svenska kulturetablissemanget när det väl begav sig. Som mer pigga läsare kanske erinrar sig, förpassades Stolpe på grund av sin konservatism till det svenska kulturlivets utmarker, närmare bestämt till en gymnasielektorstjänst i Mjölby. Exemplet Stolpe är sedelärande för hur det kulturradikala etablissemangets brukar behandla konservativa och kulturkonservativa inslag i kulturvärlden, nämligen efter devisen: "Visst är det bra, kul och intressant med röster som bryter mot kulturradikalismens konsensus. Men inte just på det här vulgära sättet".
Linder själv exemplifierar detta debattekniska grepp på följande sätt: han säger sig gärna vilja se "skeptiska insikter om människa och samhälle som en fartblind tid kan må väl att få motstånd av". Men samtidigt menar han att dagens konservativa (vilka exemplifieras med undertecknad) dessvärre ägnar sig åt att uttrycka "missnöje med samtidens ytliga kultur". Det är kanske inte helt lätt för människor utanför DN-skrapan att inse skillnaden mellan Linders ideal och dagens praktik, men själv menar han att det är just denna olyckliga utveckling som har gjort konservatismen "vilsen".
En annan Linder, nämligen PJ Anders skriver hur som helst bra på SvD:s ledarblogg om Lars kanske litet väl snabbt skrivna text. Själv är jag ändå rätt nöjd över att DN:s karakteristik av mig som ultrakonservativ nazilakej har mildrats åtskilligt - till de betydligt mindre osympatiska eufemismerna "vilsen" och "grälsjuk". Det går onekligen framåt. Även för de skribenter på DN Kultur som mest ihärdigt kämpar för att till varje pris bevara befintliga maktstrukturer och verka för status quo på kulturens område.