Apropå Johans bemötande av Lars Linder här på bloggen skulle jag vilja utveckla ett resonemang som PJ Anders Linder för, som ett försvar av Johan, på sin blogg: vänsterns oförmåga att finna något gott hos en meningsmotståndare (Till Lars Linders försvar ska sägas att han faktiskt skriver några erkännsamma rader om konservatism. Enligt min mening är han en nyanserad, välskrivande och för det mesta rättvis vänsterliberal skribent.)
Som PJ skriver händer det inte sällan att liberala och konservativa skribenter uttrycker förståelse eller kanske beundran för hur vänstersynpunkter formuleras. Vi ifrågasätter inte regelmässigt deras underliggande motiv, anser inte att de per definition aldrig kan drivas av en vilja att göra gott och ser det som värdefullt att olika åsikter bryts mot varandra. Jag tror att en viktig förklaring till kulturvänsterns hållning beror på att de anser sig att en gång i tiden ha utkämpat en stor strid mot reaktionära, anti-demokratiska "krafter" - från rösträttstrid till pappaledighet - och att de landvinningarna oavbrutetet måste försvaras genom att militant och kategoriskt avvisa alla avvikande synpunkter, alla försök att se saken från ett annat perspektiv.
Man uppfattar sig vara en del av en rörelse, något större än en själv. Och när man tror på sin egen propaganda finns inga gränser för hur illasinnade andra kan vara. Då finns heller inga gränser för hur långt man kan gå för att trycka ned och misstänkliggöra den som tycker olika. Ändamålen helgar medlen.