Lennart Berntson skriver klockrent i dagens SvD - i debatten om en tänkande höger. Hans tes är att många av gamla tiders konservativa högerståndpunkter idag omfattas av den nya vänstern: man är skeptisk till upplysningsidealen på ungefär samma sätt som konservatismens galjonsgestalt Burke; man företräder antiamerikanism på ungefär samma sätt som inom det tidiga 1900-talets tyska konservatism, man kritiserar den västliga synen på yttrandefrihet och tolerans samt visar sympati för antisemitiska rörelser. Tilläggas kan att man till varje pris värnar om existerande kulturinstitutioner, vilkas förträfflighet man menar bevisas av en deterministisk historieuppfattning.
Och Dick Erixon går på sin blogg vidare i samma diskussion och tangerar därvid en del av Berntsons ståndpunkter.
Själv funderar jag vidare på de upplysningsideal som Berntson tar upp i sin artikel.
I vilken mån kan upplysningsidealen fungera som utgångspunkt för en tidsenlig konservatism? Frågan kan tyckas paradoxal inte bara med tanke på kombinationen av tidsenlighet och konservatism utan även mot bakgrund av att konservatismen traditionellt sett har vuxit fram ur en kritik av just Upplysningen. Å andra sidan är det uppenbart att en stor del av den nutida konservatismen lutar sig mot just upplysningstidens idéer.
Jag tror att man i detta fall måste göra vissa distinktioner. Den första är att upplysningsidealen har svårt att låta sig kombineras med den nya nationalism som sett dagens ljus lite varstans i Europa på senare tid. Att till exempel uppfatta det som att upplysningsidealen är en del av en genuint svensk eller nordisk tradition framstår onekligen som rätt dubiöst, då upplyningsidéerna för svenskt vidkommande importerades utifrån, vilket dessutom inte skedde utan motstånd. De kan hursomhelst knappast påstås ha vuxit fram speciellt organiskt ur den svenska eller ens nordiska traditionen.
Frågan är då om upplysningsidéerna har vuxit fram organiskt ur den västerländska traditionen, och på den frågan är jag snarare böjd att svara ja, vilket skulle innebära att den dåtida konservatismens motstånd mot upplysningsidéerna var i viss mån förfelat. Upplysningsidéerna kan ses som en naturlig konsekvens av en utveckling som påbörjades redan under renässansen - men där centrala delar går att återföra även till medeltiden, andra till antiken. (Detta är också anledningen till upplysningsidéernas livskraft - liksom det är en anledning att ställa sig skeptisk till den amerikanska taktiken att medelst en gigantisk krigsmakt och våld implementera upplysningstänkandet i länder vars jordmån inte alltid är optimal för idéer av detta slag).
Läser man dåtidens upplysningsfilosofer i relation till dagens vänsterliberaler och ateister så framstår upplysningsfilosoferna också snarast som företrädare för en balanserad kulturkonservatism. Man betonar bildningens betydelse. Man kritiserar visserligen att samhället i stort och dess invånare tidigare var underordnade regler vars enda legitimitet var att de via traditionen ansågs härröra från gud eller från antika förebilder. Men man kritiserade i liten utsträckning till exempel den religiösa upplevelsen som sådan, eller idén om transcendensen. Snarare byggde man, om vi ser till grundvalen för moralen, vidare på kristendomens fundament, till exempel att vi bör älska vår nästa. Detta genom att man grundade etiken på mänsklig lycka, inte i individuell utan i generell bemärkelse.
Religionen förlorade alltså sin makt över staten men förpassades därmed inte alls bort från individernas liv.
Och att man på detta sätt gjorde upp med auktoriteter innebar inte att man därmed såg den totala fördomsfriheten som ett ideal eller att man uppfattade det kritiska tänkandet som sådant som värt att till varje pris premiera. Överlag kan man säga att upplysningsfilosoferna inte såg den ideala människan som heltigenom autonom utan tvärtom som komplext sammantvinnad med människor i det omgivande samtida samhället i stort men också med människor i det förflutna. Det var till exempel en självklarhet att det kritiska tänkandet skulle baseras på traditionens grund. Det var en självklarhet att man studerade historien och traditionen för att lära sig någonting om sig själv och om nutiden. Och det var likaledes en självklarhet att den empiriska vetenskapen och förnuftstron beaktade sina gränser: att man inte såg den empiriska vetenskapen och det rationella tänkandet som källor till kunskap om allt mellan himmel och jord. Liksom man insåg att individens lycka måste balanseras mot kollektivet.
Om detta skriver Tzvetan Todorov mycket bra i sin läsvärda bok "L'Esprit de Lumières" från 2006, där han tar upplysningens filosofer i försvar och inte minst visar på den spännvidd som känneteckande dem - en spänvidd på vars ytterkant han ofta tenderar att återfinna en viss markis de Sade, som företräder en otyglad extremistisk form av individualism, där det är den enskilda individens sinnliga njutning och heltigenom traditionslösa världsbild hyllas reservationslöst.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att de Sade är den enda franska filosof från denna epok som i vår samtid diskuteras som ett ideal på svenska kultursidor.