...men vad skall de annars göra? De kan ju inget på riktigt!

av tom croker 2010-02-23 12:24:38

Allmänt sett brukar detta förhållningssätt av lärda engelsktalande kallas för "Whig progress". Allt som tidigare skett i historien kulturen är en tranportsträcka till "our glorious selves". Storbritanniens Whigs brukade ansättas av sina kritiker för att de i deras ögon ansåg att den engelska parlamentarismen utgjorde historiens slutpunkt.

av JH 2010-02-23 12:43:18

Vad förvånade de kommer bli om en vecka eller två när allt som är "the glorious now" har förvandlats till transportsträcka. Fast det är klart, de reflekterar väl inte över den problematiken ens, utan har ett nytt NU att fogligt anpassa sig till.

av Johan/kaffepaus 2010-02-23 14:37:21

Kan någon skribent här förklara för mig, varför alla låtsas som att man inte vet att konsten OCH musiken politiserades från och med 1917?

Så länge det politiska underliggande budskapet tillåts vara prio nummer ett i konsten/musiken, kommer de som har skaffat sig tolkningsföreträde av ideologiska skäl automatiskt anse, att "vi har nått dit vi behöver nå", varför alla eventuella kursändringar bara kommer att räknas som en sorts bakåtsträvande.

Vad jag försöker säga är att för konst och musikideologer har "kvaliteten" i klassisk bemärkelse en underordnad betydelse för att inte säga noll betydelse. Man är lika ointresserad av kvalitetsfrågor (elitfrågor) som Bolsjevikerna var inom politikens område. Pöbelmakt underblåsta av "pöbelproffs" var ledmotivet.

I dess kölvatten kom snart ringarna på vattnet att sprida sig till kulturens arena. Se det skrämmande Axess-programmet om Bolsjevismen och vakna upp från ditt eventuella vänster-politiska drogberoende.
Har jag någonsin ens antytt att ett högerpopulistiskt "drogberoende" skulle vara lösningen?

Jag kommer att fortsätta hävda att konsten och musiken före 1917 ej var ideologiskt styrd, trots att alla gör allt för att påstå det utan att nångonsin bevisa det, annat än genom krångliga intellektuella konstruktioner. Därför blir en eventuell återgång till klssisk eller antik stil bara en återgång till det TIDLÖSA som alla i historien kommer att kunna få ut något av, inte bara vänsterintellektuella.

M a o det är hög tid att skilja på när man talar om politisk konst/musik med kortast möjliga bäst-före-datum, och när man talar om absolut konst/musik som är tidlös. Dessa två inriktningar borde aldrig få vistas på samma plats.

av Gunnar Colding 2010-02-23 14:56:48

Therese Bohman skriver alltid bra om konst. Utmärkt.

Sedan blir man lite full i skratt att dagens människor som intresserar sig för konst upplever att de lever i det eviga livets höjdpunkt. Det är inte bara så att det förflutna har jämnats med marken utan framtiden finns inte. NU är tiden att leva. Morgondagen saknar mening.

Hur blir man så förblindad av sin egen självtillräcklighet? Från en liberal utgångspunkt ser man framtiden som lovande. Det kommer ständigt nya människor och vad dessa människor kommer att utveckla med sina sinnen vet vi ingenting om.

Detta leder tanken till att önska sig ett evigt liv. Varför det? Jo, för att få uppleva allt det som i evighets evighet kommer skapas av de ännu ofödda männsikorna. Människan är tidens centrum och det är hon som fyller våra liv med upplevelser.

Och det kommer alltid att finnas människor som kan se idéer och tankar som illustreras på ett nytt sätt medan tiden går och att detta nya sätt hämtar näring från det som redan skapats.

Lev väl och ta vara på den tiden som står till förfogande.

av Liberal 2010-02-23 17:11:40

En musikaliskt ideologiskt anstruken tillrättalagd motsvarighet skulle innefatta Bach, Alice Babs, Beethoven, Mozart och självfallet toppas av Eva Dahlgren. När man skall övervinna manliga kanon så räcker att man strör in lite sköna tjejer och toppar med någon queer- eller genderteoretiskt lämplig.

av Maria 2010-02-23 20:45:53

Jag tycker detta är riktigt bra, framförallt av Therese. Problemet är ju dock att stolleriet och konsten deklarereade för rätt länge sedan att man går i allians med den regim som betalar bäst. Konst och diktatur har alltid gillat varandra. Konst har aldrig haft ngt med demokrati att göra, vilket är den vanligaste missuppfattningen idag.

av Robban 2010-02-23 20:46:57

Däremot (om jag nu rättar mig) så har konst givetvis bidragit till ett etablerande av ett demokratiskt samhälle. Detta har dock varit ofrivillgt och ogenomtänkt.

av Robban 2010-02-23 20:52:29

Den dag? "vi" inom axessfären ev får tolkningsföreträde kommer förmodligen utställningarna befolkas av annan grotesk ideologisk gallematias. Denna egenhet att tagga konsten är evig,,,tyvärr. Men, en linje som bär lyfter ut betraktaren ur svamlet... Tänk på den ikonografiska överlasten hos exempelvis Tizian. Han knockar till golvet ändå.

av Per Uno Jonasson 2010-02-24 00:42:41

Pingback from theresebohman.wordpress.com

jag känner mig tvungen att uppdatera « Thereses dagbok

av theresebohman.wordpress.com 2010-02-24 14:58:44

Normaliteten som avvikelse.

I en så utpräglad bakåtsträvande tid som vi nu lever i uppträder konsekvent en rad märkliga ting som kan betecknas som anomalier, som man bara för en tid sedan trodde man var utplånade för alltid från vår upplevda livsvärld.
En av dessa är den onormalt extrema strävan att vara normal, alltså konventionell som sedan några år tillbaka uppmärksammas i västvärlden bland medborgarna. Men vad betyder begreppet normal?
"Normalt menar man att någon är eller beter sig som flerparten av hur 'folk' är och eller beter sig".
Normalitet kan inte tolkas i statistiska normer, den refererar till en utopisk norm, ett fullständig irrealisabelt och uppnåelig projekt, att vistats i den mediokritetens domän som begreppet hänvisar till.
Av detta följer att normaliteten är en avvikelse.
I en osäker värld där globaliseringen håller på att detroniserat alla stabila och basala grunder såsom arbete, familjen, nationen och därmed mångfaldiga identiteten, finns det fog för att som några intellektuella (Maturana, U, Z Bauman), och även amerikanska psykiatriker påstå att det finns en ny psykos i världen, som den går ut på att sträva att vara extrem normal/konventionell, som ett sätt att bemästra rädslan att förlora den nationella identiteten och välfärden vilket bland andra Manuel Castells har också påpekat.
Vi kan redan åskåda fenomenet i många sfärer av vår nuvarande existens. Den finns i det politiska fältet i form av politiskt korrekthet, samt i en vänster- och högernationalism. Att bevara nationen in absurdum trots den globala och oumbärliga ekonomiska sammanflätning. Att hålla nationen rent från utländska inflytanden.
Det finns också med all tydlighet i kristdemokraternas självbenämning som "verklighetens folk", de normala kontra eliten, som ger oönskade populistiska konnotationer av tredje rikets retorik.
I den "nya" eller nygamla skolan som strävar att gå tillbaka till 50-tal skolmodell (normal beprövad), där de tyska dygderna lag, ordning och underkastelse, blir åter normen för kunskapsproduktionen, på bekostnad av mer civiliserade, utvecklade och vetenskapliga sätt att förhålla sig till elever och kunskapen.
I politikernas kränkande strävan att normalisera, och därmed nivellera och detaljkontrollera medborgarnas nikotinanvändning i det "godas syftes namn" i strävan att nå den normala nya friska värld. "Överbeskyddande ingår i normaliseringskulturen som avkräver att vi inte ska göra något som avviker, som är en risk och som steg för steg nedtrycker människan". Jan Kallberg.
I den "nya" kulturpolitiken som sträva efter att hindra konstutövning som ställer sig kritisk till makten och vecks till förmån för en utilitaristisk anpassning, till de samhälleliga behoven, som strävan att nå alla, konst som tillväxten tillväxt befrämjande motor, osv." I de intervjuer med kulturpolitiker ute i regionerna som SVT:s.gjorde, ansåg många att kulturens enda uppgift är att generera tillväxt. Flera ansåg också att deras funktion var att stoppa kulturyttringar som de ogillade, - kommunpolitruken som censurinstans-. "Ulrika Kärnborg. DN. kultur s:4. 24.02.2010.
Retronarmalitets strävan, finns det också i form av Sverigedemokraterna som krampaktigt profiterar på den populistiska otrygghetsrädsla, med erbjudande att gå tillsammans med de "äkta och normala invånarna", tillbaka till den utopiska idyllen i en märklig mörkbrun blandning av barnen i bullerbysamhället och folkhemmet.
I de nykonservativas repellering av allt vad modernitet heter inom konsten, inbegreppen modernismen (läs tidskriften Axess och dess chefredaktör Johan Lundbergs fåniga, populistiska och intoleranta angrepp på all som luktar modernitet (onormal), likt en muslimsk fundamentalist.)
Varför denna primitiva strävan att uppnå kollektiv normalitets konsensus i västvärlden? Om man är normal enligt alla sociala konventioner är man en utopi, något som inte finns annat en i idéernas värld. Och om detta mot förmodan är sant borde ju normalitet vara en avvikelse, för hur många passar in på idealbilden?
Även i bibeln finner man stöd mot den mediokra lagomheten: För att du varken är varm eller kall spottar jag dig ur min mun.
Normalitetens tribalism sammanfaller med den inskränkta nationalismens endimensionella värld som strävar efter att nå påtvingad kollektiv konsensus. Eller uttryck i enklare Mark Twains termer:
"För den som har hammaren som enda verktyg, ter sig alla problem som en spik"
Men vad blir det för konsekvenser om alla skulle nå social konsensus? Det vore en hemsk tanke om alla var lika. Då har man uppnått det totalitära samhället " in toto", dvs. fullständigt, vilket enligt Horkheimer och Adorno, ledande forskare om nazismen, var tredje rikets strävan och strategi för att få kontroll över medborgarna. Eller som Voltaire säger: "Om alla tänker lika, då tänker ingen". Jag föredrar emellertid att så länge man inte skadar andra så får alla vara som de vill. Varken Hagamannen eller den konventionelle Svenssons liv. Men en kreativ i meningen kodbrytande skapande liv bör man sträva istället, som M Foucault rekommenderade i slutet på sitt liv.
Normalitet det är alltså inget "naturligt" begrepp utan i veritabel mening en social framskapad konstruktion beroende på vilken kontext den emanerar ifrån.
Normaliteten är emellertid kreativitetens motsats. Paradoxalt att det uppstår i en värld som aldrig kan få nog av kreativiteten för att säkra sin ekonomisk hegemoniska ställning.
Paradoxal? Ja, men i förvirrade tider, som författaren Octavio Paz påpekade, vimlar det av paradoxer.
Ja suck! Man frestas att säga att: Det var onekligen inte bättre förr, men det är definitiv sämre nu.

av pesimo 2010-02-24 15:42:24

@pesimo Det är moderniteten som homogeniserar och normaliserar individerna till en hanterbar massa. Denna normaliserade anhopning av individer kan man sedan lägga livet tillrätta för. Staten kan bygga hus som passar de normala genom funktionalistisk arkitektur och sterilisering av de avvikande icke-normala på med modern vetenskap som grund. Bäste pesimo, du verkar vara så normaliserad och konventionell att du internaliserat dessa amsagor förklädda till modernitet.

av Primo 2010-02-25 20:52:11

Bäste Herr konservs:
Det är nästan komiskt hur herren förväxlar modernismen med moderniteten. Men även hur han reducerar modernismen till en meningslös absurditet. Är Dalí, Gaudi också konserverande totalitära gestalter? För att nu nämna några av dessa geniala avvikande individualister?
Visserligen är upplysningen främsta mål, friheten. Men dess dialektik förvandlar den mot dess motsats.
Det är även lustfylld av bli betecknad som normal och konventionell av en av de tydligaste och vulgäraste gestalterna för den nya konservatismen. Vet ni inte min herre att konservatismen och konventionaliteten är synonymer?

av pesimo 2010-02-26 12:07:59

Till Pesimo,
du verkar ha blivit indragen i en intellektuell labyrint varur du inte hittar ut. Stackars människa. Studera istället vår hjärnas sätt att arbeta och fungera i specifika situationer, så ska du upptäcka till din förskräckelse, att det finns åtskilliga saker som människor har gemensamt och vilka därför har rätt att räknas som "normala"...

En sådan sak är t.ex. våra språk inom både konst, musik och litteratur, som kräver en gemensam grammatik för att vi ska kunna kommunicera med varandra. Hormonsystemet har sin för de flesta gemensamma "grammatik" utan vilken vi knappast skulle kunna förstå varandra. En motsvarande sådan grammatik i hjärnans inläsningsprogram, tar miljoner år att evolutionera. I många avseenden håller sig naturen med avvikelser på i runda slängar ca 10 % (sex, färgblindhet, tondövhet etc.)

Att som du påstå att det inte finns något som är normalt, är bara ett omständigt sätt att bedriva propaganda för anarki, vilket leder till kaos, vilket leder till ett systems (civilisations)undergång...

Och du, all kreativitet är inte helig. Det skapas en massa skräp också...

av Gunnar Colding 2010-02-27 14:46:13