Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk recenserade jag här. Per Landin tar i dagens DN (ej på nätet) upp tråden och diskuterar på ett lågmält sätt hur det kommit sig att boken ifråga, trots sina uppenbara brister, blivit nominerad till Augustpriset i fackboksklassen samt hur man tänkt på TV4 när man anställt Sundström som reporter inför årets riksdagsval. Professor Ulf Bjereld är snar att på sin blogg rycka ut till Sundströms försvar, något som om inte annat visar hur snabbt man från vänsterhåll sluter leden, när någon ur det egna lägret kritiseras. Professor Bjereld spelar ut hela registret av standardmässiga floskler för att förminska och diskreditera Landin. Denne påstås ägna sig åt manliga härskartekniker i syfte att urskulda en rasistisk flyktingpolitik. Därtill sägs den vara "en fläkt från tider jag för trodde vi för längesedan hade passerat". Har vi hört det tidigare? Reaktionär kvinnohatare med rasistisk agenda - kan det bli värre?
Det finns verkligen anledning att diskutera Sundströms bok. Hur kommer det sig att den - trots sina uppenbara brister - blivit nominerad till Augustpriset; hur kommer det sig att den har blivit närmast unisont hyllad på de stora kultursidorna? Hur kommer det sig att så fort någon kritiserar den så rycker professorer av Bjerelds kaliber ut till dess försvar? Och hur kommer det sig att ingen ifrågasatt författarens totala ointresse för människor och kulturer utanför den politiskt korrekta västerländska medieeliten - hennes totala ointresse för Islam, hennes nedlåtande attityd gentemot danskar och inte minst hennes med sverigedemokaterna närmast identiska syn på relationen mellan individ, kultur och etnicitet. Alla dessa frågor - som man kunde tro skulle kunna intressera en professor i statsvetenskap - negligeras dock i Bjerelds debattinlägg som enbart går ut på att utmåla Per Landin som hin håle själv.