Vår vän, den alltid lika kräsne finsmakaren Torsten Kälvemark, skribent på Aftonbladet och idog kritiker av Axess utländska skribenter, har lustigt nog bara lovord till övers för Lena Sundström. Medan Christopher Hitchens och Roger Scruton inte är vatten värda, enligt Kälvemark, så ställer han sig i ett blogginlägg idag på Åsa Linderborgs sida i kritiken mot Per Landin, som har haft fräckheten att kritisera Sundströms bok "Världens lyckligaste folk", vilken alltså idag har nominerats till ytterligare en fin utmärkelse, Guldspaden, vilket delas ut till årets bästa grävande journalister i olika kategorier.
Att Sundström blivit nomnierad till både Augustpriset och Guldspaden, hindrar inte Kälvemark från att påstå att det försighgår en kampanj mot Sundström - detta därför att vissa skribenter har ifrågasatt hyllningarna till hennes bok. Jag har själv i flera blogginlägg uppmärksammat detta, och anledningen till det är att fallet Sunström så tydligt belyser vissa fundamentala mekanismer i det svenska kulturlivet, nämligen det faktum att den som har "rätt" åsikter kan komma undan med i princip vad som helst, medan den som har "fel" åsikter får räkna med att kulturskribenterna lägger sina pannor i djupa veck, misstroget skakar på huvudet och grumtar någonting om "vulgärt tonfall" och "bristande teoretisk underbyggnad".
Jag ska bara helt kortfatatt ge ett exempel på Lena Sundströms framställningskonst, ett exempel som jag underlät att ta upp i min recension av henns bok i Axess nr 9, 2009. Det är kapitlet "Jag ringer till fobiskolan i Köpenhamn". Det är ett kapitel som sannolikt är tänkt som någon sorts lustifikation mitt i det "allvar" som är Sundströms grundattityd. Kapitlet ifråga, som givetvis även det har en allvarlig underton (fattas bara annat!), beskriver just det som sägs i rubriken, nämligen att Sundström ringer till någon sorts KBT-center, och frågar om de kan bota fobier, och avslutar det hela med att fråga om de också kan bota den i Danmark så grasserande islamofobin.
Själva det dramaturgiska grepet är minst sagt misslyckat. Som läsare förstår man vad det hela går ut på redan när man läser rubriken. Inte ens den mest välvillige läsare torde ens dra på mungiporna under läsningen av detta kapitel. Och det är dessvärre betecknande för Sundströms heltigenom konstruerade framställning i stort och dessvärre därtill betecknande för nivån på Sundströms journalistiska grävarbete, vilket aldrig sträcker sig längre än till att bläddra lite i en telefionkatalog eller ta del av det dagliga nyhetsutbudet i tidningar och tv.
Den som påpekar detta, den som kritiskt ifrågasätter dem som unisont hyllar en bok som på intet sätt kan mäta sig med exempelvis just Per Landins likaledes i år utkomna fackbok "Dietrich Eckarts onda öga", de anses alltså ha dolda onda avskter. Jag skulle påstå att just dessa reaktioner hos Linderborg, Kälvemark och Bjereld säger det mesta om vad som har gått snett i svensk kulturdebatt, och därmed egentligen kanske bättre än någonting annat belyser den debatt om en tänkande höger som just nu pågår.
Ty de sätt på vilka Lena Sundström och Per Landin blir bemötta som författare sänder ut signaler till unga författare om vilken väg man bör gå om man vill bli belönad med utmärkelser, arbetserbjudanden och närmast unisona hyllningar av kritiker, professorer i statsvetenskap eller kulturchefer på våra största dagstidningar. Och dessa signaler har ett tydligt budskap: har du "rätt" åsikter så kan du helt strunta i researcharbete, i dramaturgiska grepp, i grävarbete, i förstudier och stilistisk bearbetning. Du kommer ändå att bli belönad med diverse utmärkelser, medan den som har "fel" åsikter inte behöver anstränga sig heller: ty han eller hon må kunna skriva i klass med stjärnskribenter i Vanity Fair och New Yorker: han eller hon kommer ändå att bli negligerad och utsatt för gnetig kritik av sofistikerade finsmakare av Kälvemarks sort.
Följderna av det system som underhålls av Kälvemark, Linderborg och Bjereld är betydligt värre och riskerar att få betydligt mer destruktiva konsekvenser än att unga, begåvade skribenter söker sig vänsterut.