Det finns anledning till ett par reflektioner med anledning av Johan Norbergs artikel i dagens SvD i debatten om bristen på en svenska, intellektuella högerdebatörer.
Först något om Norbergs kritik av Wallrups tes att den svenska debatten inte kan mäta sig med den internationella med avseende på närvaron av högerintellektuella. Norberg menar att Wallrup negligerar det faktum att svenska, liberala högerintellektuella faktiskt får uppmärksamhet internationellt. Och visst: detta är korrekt, och det gäller förvisso även den sorts kultur- eller liberalkonservativa perspektiv som bär upp tidskriften Axess, vars konstpolitiska utspel under det senaste året har blivit uppmärksammade såväl i amerikanska New Criterion som i engelska New English Review - i det förra fallet med ett långt reportage från sommarens Figurationer-utställning. Detta vittnar, menar jag, om att det inom kulturkonservatismen finns en vitalitet och energi som det inte går att finna i det kulturradikala lägret. Var hittar vi de internationella reportagen om Stefan Jonsson, Jessica Kempe, Eva Ström och Dan Jönsson?
Detta innebär dock inte att Wallrup inte har en poäng. Svenska högerintellektuella tar av olika anledningar inte plats i den offentliga debatten. En sannolik orsak är, som jag tidigare har påpekat, att deras åsikter medvetet och konsekvent vantolkas av svenska debattörer. Man kunde ju annars tycka att det faktum att deras göromål uppmärksammas internationellt borde kunna få svenska medier att inta en lite mer ödmjuk hållning. Men icke. Reaktionerna på Norbergs artikel i dagens tidning är faktiskt i detta avseende belysande . Först ut är återigen den alltid lika kritiske Aftonbladet-skribenten Torsten Kälvemark, som på sin blogg raljerar över att den artikel i Spectator som Norberg hänvisar till i SvD var ett reportage om Norberg själv (vilket givetvis snabbt snappades upp av skribenterna i kommentatorsfltet till Norbergs artikel).
Jaha? undrar man; och på vilket sätt gör det Norbergs tes mindre relevant? Ponera att det hade varit ett reportage i Spectator om någon av Kälvemarks svenska intellektuella gunstlingar, säg Åsa Linderborg, Lena Sundström, Per Wirtén eller någon sosse-politruk på Aftonbladet. Hur skulle man inom det svenska kulturetablissemanget då ha reagerat? Det skulle för Kälvemark och hans meningsfränder givetvis bara bekräfta den egna självbilden. Konstigt nog verkar dock det internationella intresset för den sortens kulturskribenter inte stå i proportion till den svenska medieetablissemangets värdering. Man undrar vad det kan bero på...
Dock delar jag inte Norbergs tes att svensk konsevatism är närmast liktydig med den liberalism som han själv företräder, låt vara kosmetiskt modifierad på vissa mindre betydelsefulla områden. Det finns, menar jag, fundamentala ideologiska motsättningar och skiljelinjer inom spektrat liberalism och konservatism även idag. Man kan företräda en kulturkonservatism med närmast socialdemokratiska förtecken, vilken skiljer sig markant från de vänsterliberala ståndpunkter som präglar delar av exempelvis Expressens ledarredaktion, vilka i sin tur skiljer sig avsevärt från den värdekonservatism som finns företrädd inom exempelvis delar av KD, vilken å sin sida ligger långt från den radikalkonservativa högerns vurm för Heidegger, Jünger och Dostojevskij. En fördel med den debatt som har initierats av Erik Wallrup är att det börjar framgå att det i Sverige inte bara är inom vänstern och bland kulturradikala skribenter och konstnärer som det finns en mångfasetterad intellektuell diskussion som det finns anledning att spegla även i svenska medier.