Vänstern vill avskaffa all svensk historia äldre än 100 år. Multikult-populisten Dick Harrisson & Co vill avskaffa den som är äldre än 1000 år. Att vänstern och de liberala alltd ska gräla!

Det finns dock åskilliga i Sverige, lingvister, arkeologer et cetera, som inte delar denna uppfattning. Se bara på de våldsamma diskussionerna på denna SVD-länk:

http://blogg.svd.se/kungabloggen?id=18626

Min fråga: varför säger mig något att dessa människor som är intresserad av Sveriges äldre historia ALDRIG NÅNSIN kommer att få sin röst hörd på Dagens Nyheters kultursida?

av Gotiska Klubben 2010-03-10 16:55:10

Lite logik Mats, du skriver:

"(1) DN:s kulturredaktion har en glans och en särställning i svensk press och (2) att detta förhållande nu riskerar att gå förlorat. Det första stämmer inte alls och det andra är långt ifrån säkert."

Du hävdar först att DN:s kulturredaktion inte har en glans och särställning.

Därefter hävdar du att det är långt ifrån säkert att detta riskerar att gå förlorat.

Hur kan något som inte finns gå förlorat?

av Maria 2010-03-10 16:59:28

Frågan är om ändå inte DN:s kultursidor alltjämt HAR en "glans och särställning i svensk press". Den är visserligen en form av "reflected glory", en kvardröjande effekt från intressantare tider och i nuläget helt oförtjänt -- men trots det. Därför är det en ganska betydande förändring som sker, även om det till stor del kanske blir på det symboliska planet; men symboler är också verkliga.
Att knyta förhoppningar till Björn Wiman verkar väldigt optimistiskt. Det har under en lång period varit fel typ av människor som suttit på chefsplatsen på den redaktionen; det finns vad jag ser inget som säger att Björn Wiman skulle ha någon om helst kapacitet att återge tyngden till den posten. Vi talar ändå om en figur som varit rikligt publicerad i svensk press i flera år. Det är nog andra förhållanden än integritet, bildning, kompetens som är utslagsgivande på officinerna i dagsläget.
hälsar
Martin

av Martin O 2010-03-10 17:09:15

Myten om DN:s omistliga kulturjournalistik etablerades det magiska året 1951, då "den borgerlige avfällingen" (jfr Olof Palme) Olof Lagercrantz rekryterades som chef för kulturredaktionen. Alla läskunniga människor med synen och förståndet i behåll kan konstatera att myten därefter fortsatt leva sitt eget liv, parallellt med att kvaliteten på kulturmaterialet år för år bara blivit sämre och sämre. Jag tror därför man bör ha ytterligt modesta förhoppningar på vad Björn Wiman kan åstadkomma, hur skicklig han än är. Rom byggdes inte på en dag. DN kultur har en lång, lång väg att vandra för att bli en kulturredaktion värd namnet. Det är kalla fakta.

av Henrik Kjellingland 2010-03-10 18:02:43

Delar Marias och Martin O:s reservationer mot Mats Wiklunds naivt optimistiska synsätt.

av Henrik Kjellingland 2010-03-10 18:25:55

Jag kan inte riktigt överblicka om Henrik Kjellingland har rätt att kräftgången började redan på 1950-talet.
Jag har en annan referensram. Under 1960-talet så avsomnade den kvalitativa skolan där man genom ansträngningar kunde skaffa sig utbildning och grunden för en bildning. Därefter inträdde den socialistiska pedagogiska nedmonteringen av skolan under mottot att intellektuell ansträngning är en borgerlig onödighet som ingen i samhället ska behöva utsättas för. Därmed gjorde man nästan alla barn lika intellektuellt, de lärde sig knappt något och uppträdde som halvanalfabeter. Den socialistiska revolution var genomförd på det intellektuella området.

Därmed lades grunden för dagspressens omvandling. När en allt större del av befolkningen inte kunde ta del av det som presenterades på kultursidorna var man tvungen att ändra på dessa.Nu är den intellektuella nedmonteringen genomförd så snart har vi nått målet där hela dagspressen dels den man betalar för dels den som är gratis har blivit så språkligt och intellektuellt platt och tunn att hela befolkningen bläddrar i den. Den texten som är kvar kommer snart att ersättas av bilder. Då är målet nått: Intellektet är urkopplat och känslan har makten. Därmed har man också nått ett politiskt mål. Människor som aldrig tänker utan bara känner är lättmanipulerade.

Vad händer med de människor som fann nöje i intellektuell utmaning och nya lärdomar och erfarenheter? Inget problem, världen är så stor och svenne du är liten. De som har ambitionen söker och finner det de söker internationellt.

av Liberal 2010-03-10 18:52:27

Liberal, jag påstår inte att kräftgången inleddes under Olof Lagercrantz tid. Det har jag (född 1971) ingen möjlighet att uttala mig om. Däremot menar jag att Olof Lagercrantz var med och lade grunden för den myt, som sedan överlevt förfallet på DNs kultursida. I övrigt delar jag dina synpunkter. Kan fortfarande inte förstå var Mats Wiklund hämtar sin naiva optimism i från:den är helt verklighetsfrämmande.

av Henrik Kjellingland 2010-03-10 19:14:49

Wiman kan förändra DN-kultur på ett veckor - stjäl alla Axess-skribenterna och släng ut tyckarna så är det klart. Svårare är det inte.

av den verkliag flugan 2010-03-10 19:42:27

Beror inte Wimans förmodade insats på hur man betraktar utgångspunkten, det vill säga den DN Kultur Schottenius lämnar efter sig?
Om man nu tycker att DN är urusel så kanske det inte är så svårt att göra en bättre kulturdel, utan att för den sakens skull nå upp till tidigare höjder?

Själv antar jag att delens framtid hänger mycket på vilka skribenter som blir kvar, och så förstås vilka som kommer till och som Wiman kanske kan välja själv i större utsträckning?

På sätt och vis är det här faktiskt ganska spännande. Jag antar att de flesta av den här bloggens läsare menar att en mer Axess-lik kulturdel vore en bättre kulturdel. Jag håller med.
Men motsatsen är ju också möjlig. Bara de gamla 68-orna blir kvar och kompletteras med totalt intetsägande 70-talister som bara tycker men som inte kan särskilt mycket.
Själv håller jag det för troligt att det är den andra vägen kulturdelen kommer att ta.
Men om det är så undrar jag om inte Wiman faktiskt är ett motgift, trots allt.

av Karin 2010-03-10 20:20:08

För Wiman finns en enda nyckel till framgång: ödmjukhet.

På DN kommer han att konfronteras med en djupt splittrad kulturbrigad.
I ena ringhörnan: alla dessa bylinekrönikörer som värvats under det här millenniet och som Elam och Schottenius förgäves sökt lyfta fram som "stjärnor", "djärva tänkare", "briljanta stilister" etc.
I andra ringhörnan: överlevarna från Arne Ruths tid.

Det är den sistnämnda gruppen som är intressant. De har haft tio år i inre exil, tio år då nya chefer och beskäftiga redaktörer hamrat in i dem att deras kompetens inte längre var önskvärd. Konsekvensen har blivit att de alltmer sällan synts till i spalterna. Givetvis är de inte bara offer; istället för att lite halvlamt knyta näven i byxfickan hade de kunnat gå till en annan tidning. Ändå är det dem den nye chefen ska samarbeta med.

(Och eftersom Karin oroar sig för "gamla 68-or"; jag talar om en generation född på 50- och 60-talet; många hade inte ens börjat skolan det där beryktade revolutionsåret...)

Om Wiman lierar sig med den senare gruppen - och håller den förra kort - kan han förmodligen lyfta nivån till något rimligare höjder. Men då måste han ge de riktiga skribenterna friare tyglar - och frågan är om han klarar det?
På Expressen var det just detta han gick bet på.
När han tog över ifrån Per Svensson (årtiondets i särklass bäste kulturredaktör) försvann några av de vassare pennorna illa kvickt. Ryktet sade att Wiman inte tålde folk som skrev bättre än han själv. Jag gillar inte rykten, men är benägen att tro att just detta stämmer.
Som sagt, ödmjukhet och fingertoppskänsla. Kvaliteten finns redan på redaktionen.

Härinne tycks många däremot hoppas på att han ska "ta med sig" sina förmenta stjärnor från den döende kvällstidningen. Tack och lov tillåter DN:s ekonomi inte det.

av Flugan på väggen 2010-03-11 01:23:00

Mats Wiklund, delar din synpunkt om Arne Ruths positiva betydelse för innehållet i DN Kultur. Också enig i att Schottenius destruktiva chefskap varit en aktivt bidragande orsak till kultursidans förfall. Men vad gäller Björn Wiman:är det inte rimligt att tänka sig att om man önskar en kultursida med innehållslig substans så bör man också rekrytera en chef som åtminstone PÅMINNER om Steve Sem-Sandberg, Horace Engdahl, Richard Swartz mfl vad gäller tillgången på nätverk, kunskaper och breda perspektiv. Om man i stället plockar in en person (Wiman) som delar sina journalistiska ideal och värderingar med de på sportredaktionen ("snabbt, enkelt och underhållande"), hur kan man då inbilla sig att detta kan föra till en innehållslig utveckling av en redan svårt sargad kultursida? Det förstår inte jag. Nej, för oss som är intresserade av kulturjournalistik med höjd, utblickar och substans finns inga andra alternativ än The Guardian, Le Monde, Weekendavisen, die Zeit mfl utländska publikationer. Här finns fortfarande något att läsa! Självklart är detta en stor förlust för det det offentliga samtalet i Sverige.

av Henrik Kjellingland 2010-03-11 09:12:55

Herr/ Fru Fluga,

68-or i övervintrad bemärkelse, som du själv?
Nej, jag menar i ideologisk bemärkelse, kanske störd av mitt franska språkbruk, barn till 68-or då. Bättre så?

av Karin 2010-03-11 10:18:41

Fru Karin,

Jag syftade t ex på en skribent som Maciej Zaremba. Inte ens med de måttstockar som gäller härinne borde han kunna etiketteras som "vänster".

Det är märkligt att sakliga inlägg härinne genast måste bemötas med infantilt nonsens av typen "68-or... som du själv". Om det är den nivå man anser att samtalet ska föras på, vad är då problemet med dagens kultursidor? De är väl på alla sätt - stilistiskt, retoriskt, intellektuellt - skräddarsydda just för ett klientel av förnumstigt kvackande sandlådenarcissister?

"... störd av mitt franska språkbruk". Häng inte med huvudet. Det är nog bara en tidsfråga tills du får din egen byline.

av Flugan på väggen 2010-03-11 11:43:25

Okej, okej, Flugan,

Jag visste att det skulle bli fel, men jag kunde inte låta bli: vad gäller övervintrandet var det just Flugan jag tänkte på (vinterflugor mellan fönsterglasen som vaknar om våren, ja?). Inte ideologin. Det var en ordlek som uppenbarligen inte gick fram.

Lite tråkigt för jag har gillat dina kommentarer här, så jag hoppas att jag nu ställt allt tillrätta.

av Karin 2010-03-11 12:08:29

Karin,

faktiskt missade jag bilden av flugan mellan fönsterglasen. Den var subtil, och det menar jag utan minsta ironi.

Jag ber därför om ursäkt för mitt koleriska tonläge.

Det var där med "68-or" som fick mig att se rött. (Just för att jag alltid gjort uppror emot dem gör det ont att bli förknippad med dem.)Utan överdrift tycker jag att det blir allt svårare att överhuvudtaget formulera någonting alls i dagens Sverige. Ett oförsiktigt "vackert väder i dag" resulterar ofelbart i att hälften av åhörarna omedelbart skriker "vänsterspöke", medan den andra hälften fnyser "bombhöger".

Vad vi snarast behöver - och här tror jag, för att återknyta till ämnet, att Wiman blir mycket bättre än föregångaren - är debattörer som vågar stå ensamma. Utan självklar tillhörighet i ett visst (ideologiskt eller estetiskt) läger.

Historien har en tendens att begrava alltför entusiastiska cheer leaders i tystnad.

Som sagt, jag ber om ursäkt för min ilska. Ordlekar är en fin och underskattad konst.

av Flugan på väggen 2010-03-11 13:51:38

Jag vet inte, men jag tror att det blir nog inte så stor skillnad mellan DN idag och DN i morgon. Men, å andra sidan, det är inte mycket att gråta över. Man får tid över att läsa något annat som kan ge mig en insikt i något nytt eller en variant av förståelse av det jag trodde jag visste. Axess finns ju än så länge. Annars håller jag med Henrik Kjellingland. Sverige är inte människans centrum. Vid Sveriges gränser tar inte mänskligheten slut. Långt där ute finns det människor med andra perspektiv än den som råder i svensk dagspress. Tack och lov.

av Liberal 2010-03-11 15:32:25

Tack för det, Liberal. Som exilsvensk i Norge njuter jag f.ö. norska Morgenbladet. Hoppas såklart på en revitalisering av svensk kulturjournalistik, inkl. DN:s. Men, det kan ta tid, ett tidsperspektiv på 10-20 år är nog inte orealistiskt. Rom byggdes inte....och så vidare.

av Henrik Kjellingland 2010-03-11 17:09:31

Jag bedömer att 90% av materialet på DN:s kultursidor är ej läsvärt. Läsvärda är Per Landin, Anders Cullhed, Johan Svedjedal och ytterligare någon. Cirka 70% av materialet på SvD:s kultursidor är ej läsvärt. Bland läsvärda märks bl. a. Carl-Johan Malmberg.

av Per-Erik Jansson 2010-03-11 17:12:52

Man menar; DN kultur är inte läsvärd idag och inte lika bra för att det finns folk som skriver där som jag inte håller med och de skriver om sånt som jag struntar i?
Svd är enligt mitt tycke bättre på essäer och populärvetenskaplig publicering, under strecket är en av mina favoriter i svensk press idag. Men annars så tycker jag, hör och häpna, att dn kultur är mer underhållande än svd kultur allt som oftast.
Men det är klart, jag kanske faktiskt intresserar mig för exempelvis dn på stan eftersom jag finner ett visst nöje i att "röra mig på lokal" som det heter och inta alkoholhaltig dryck i takt till sk. populärmusik som knappast får tv tid på Axess kanalen. Inte för att jag för den sakens skull påstå att jag inte gillar Axess kanalen och den musik som spelas där, det är bra kvalitets tv. Men jag tillhör en av dem som uppskattar både och vid olika tillfällen och situationer.

Bara för att man själv inte gillar något behöver det inte betyda att det är dåligt i ordets heligaste bemärkelse. Det kan kanske vara så att man har olika smak och olika tycke för vilka åsikter man håller med om och vilken typ av kultur och rapportering som är relevant.

av Hanna MB 2010-03-11 17:43:16

Flugan på väggen: Det man undrar är vilka skribenter som försvann illa kvickt fån Expressen efter Wimans tillträde? För det första var det väl Wiman som skötte kultursidan under Per Svenssons chefskap? Nåväl, detta behöver inte innebära att Wiman inte kunde ändra skepnad i rollen som kulturchef, men vilka försvann och fick färre uppdrag: Kazmiersma? af Kleen? Skugge? Dessa är knappast de vassaste knivarna i låddan, eller? Men vilka fler? Bröderna Kristian och Johan Lundberg?

Per-Erik: När det gäller de bra skribenterna på DN: visst, Svedjedal, Cullhed och Landin i all ära, men jag skulle vilja tillägga: Zaremba, Elensky, Thente och Rudbeck. På SvD är det i dagsläget dock svårt att komma upp med fler namn än Malmberg. De enda som jag kan komma på är Per Bauhn, Svante Nordin och Lennart Berntson, men ingen av dem skriver numera speciellt ofta.

Så: jag skulle vilja säga att DN ändå är bättre än SvD. På DN:s kulturred finns cirka 30 procent bra skribenter medan det på SvD-kultur är cirka 10 procent numera, medan det på Luthersons tid fanns kanske 80 procent utmärkta. I Axess ligger snittet på 70-80 procent.

I övrigt håller jag med om att Per Svensson varit 00-talets i särklass bästa kulturchef, alla kategorier. Synd att de inte tog honom till DN, även om jag också håller med om att man bör ge Wiman the benefit of the doubt.

av Adam 2010-03-11 22:39:48

Och flugan på väggen skriver: "Vad vi snarast behöver - och här tror jag, för att återknyta till ämnet, att Wiman blir mycket bättre än föregångaren - är debattörer som vågar stå ensamma. Utan självklar tillhörighet i ett visst (ideologiskt eller estetiskt) läger."

Låter rimligt, men jag förstår inte riktigt vad det du åsyftar med "utan självklar tillhörighet i ett visst (ideologiskt eller estetiskt) läger". Vilken sorts debattörer avses? Jag håller med om att det är tråkigt med gängbildningar, men man måste nog inse realiteterna: de debattörer som står helt ensamma och inte knyter an sin uppfattning till någon samhällstendens kommer bara att bli uppfattade som antingen "härligt djupsinniga" som alla kommer respektera men ingen bry sig om (Ulf Eriksson-fällan) eller bli uppfattade som rättshaverister alternativt kufer (Christer Enander-fällan).

av Adam 2010-03-11 22:51:09

Adam,

du har helt rätt: inga kufar!
Mitt kulturjournalistiska ideal är den typ av artiklar som fanns på 90-talet men sedan försvann.
En riktigt bra skribent på den tiden var Per Svensson. Han beskrev samtiden utan att påtvinga läsaren någon särskild moral.

Lena Sundströms bok har diskuterats härinne. Även på 90-talet gjorde kulturskribenter den här typen av reportage - man åkte till Le Pens Frankrike eller Haiders Österrike. Men man åkte dit utan en färdig idé om vad man ville hitta; målet var istället att försöka skildra situationen: vem röstar på Le Pen/Haider? Varför? Ofta blev det väldigt bra; och inte sällan fick skribenten uppskattande brev från svenska högerextremister som var förvånade över att artiklarna var så pass "neutrala".

Man kan jämföra med ett vanligt samtal på tu man hand. Om någon säger: "Jag tycker att Haider är skit" finns, för åhöraren, inte så många möjligheter att reagera. Man kan svara: "Det tycker jag med!" eller "Det tycker inte jag!"; en bra diskussion blir det förmodligen inte. Om någon däremot säger: "Häromveckan var jag i Österrike. Jag åkte till Haiders hemtrakter och pratade med några gamla skidlärare. De visade lite bilder från vinterturismens barndom. På en av de här bilderna..." då har man genast en berättelse. Den som berättar tar åhöraren på allvar och utgår ifrån att denne själv kan "värdera" informationen.

Sen kom 11 sep. Och då fanns det inte längre plats för den här oförbindligt undersökande formen av artiklar. Istället fick vi lägerjournalistik - jag och mina kollegor mot er, era reaktionära/vänsterextremistiska/mossiga/kulturföraktande/islamofoba/
muslimkramande/USA-hatande nollor.

Offret blev den intelligente läsaren. Tidigare hade hon eller han varit en vuxen och jämnbördig samtalspartner. Nu blev kulturskribenten istället ett slags perverterad nanny som dök upp hemma vid köksbordet och krävde att läsaren drack upp sin välling, städade rummet och somnade omedelbums. Det gick inte att säga: men jag är för helvete äldre än vad du är, jag tänkte ta en konjak och läsa Heideggers samlade. Kulturnannyn stod där med vällingflaskan: "Såja, nu lägger vi oss. Det är en dag i morgon också..."

Henrik och Liberal påminner med rätta om utländska kvalitetstidningar. I Sverige stämplas de ofta som "elitistiska". Den stora skillnaden är att bra internationella kultursidor talar MED läsaren, medan svensk kulturjournalistisk uteslutande talar TILL läsaren. Och detta tilltal är alltid von oben, milt förmanande, uppfostrande.

av Flugan på väggen 2010-03-12 12:01:41

Visste faktiskt inte vem den där Wiman var förrän det kröp fram i kommentarerna. Mitt usla namnminne förhindrar mig också från att nämna någon särskilt duktig skribent, bortsett från Zarembas stora företag.

Vad en tillträdande kulturchef på DN borde, men troligen inte kan, är att knoppa av På stan igen. Låt krogrecensioner, kalendarier, filmrecensioner med sifferbetyg och skivrecensioner ha sin egen del, där de kan utvecklas på egen hand utan att ligga jämsides med det traditionella kultursidesstoffet. Ambitionerna att inte skilja en kulturform från en annan var fin, men resultatet blev skilda världar, utan att någondera parten lärde sig något nyttigt av den andra. Man kan inte lära en poprecensent som anställdes till en nöjesdel att skriva på kultursidesnivå, och det är inte önskvärt att teaterrecensenten skriver notiser med sifferbetyg heller. Om kulturdelen ska tillämpa likabehandling för högkultur och populärkultur måste det ske med jämförbara måttstockar. Det är förljuget att hylla ett dataspel med en barhudad kvinnlig ninja på en sida och samtidigt dissekera en författares HBT-syn på nästa.

av Iggy Drougge 2010-03-13 02:50:22

En applåd till Flugan på väggen;jag tycker du på ett välreflekterat och nyanserat sätt lyckas förklara varför artiklar på svenska kultursidor (med få undantag) blivit så ointressanta, banala och tråkiga. Och ja:tur för oss som uppskattar kvalitativ kulturjournalistik att vi fortfarande kan läsa the Guardian, Le Monde, Weekendavisen, die Zeit mfl. Det handlar inte om elitism-det handlar om att hitta artiklar som talar till läsaren som ett tänkande och självständigt subjekt! Kanske vore det bästa som kunde hända i Sverige att "mediamakarna" Lena K. Samuelsson, Stefan Eklund, Gunilla Herlitz, Björn Wiman mfl fick köra DN och SvD i botten fullständigt. Ur askan kanske något nytt kunde födas-tidningar som TILL-talade läsarna som tänkande och självständiga subjekt? Vi får se vad som händer.

av Henrik Kjellingland 2010-03-16 08:44:41

Djupt deprimerad av pressens kulturbevakning i tvenne länder håller jag med ovan anförda synpunkter, både om nedhasad bildning och hur socialismens dalt blev fascismens mob. När intellektuella krav är en stötesten i dagslitteraturen och man inte skäms att göra kult av okunniga författare finnsbara två sätt för kulturedaktörer att reagera: Avslöja blufförfattarna, eller gå med i förlagens intrig att också i detta finna djup och mening. Våra kulturjournalister brukar idag mangrant gå för den senare linjen men de får dock ännu en oförtjänt namnkunnighet, men som ovan antyds är det ett faktum att de ofta manipulerar bort skribenter som är mer intelligenta, insatta, intellektuella etc än vad de är och riktar sitt eget skrivande bara till sina trofasta beundrare.På det sättet håller kotteriet dem kvar "vid kulturern" som länge sedan avstött dem med harm. Detta om trenden över lag, ty DN läser ju jag sällan.Mitt hatobjekt är Hbl.

av Xigol Bångh, förf., TM 2010-03-31 15:41:55