Dagens Nyheters måste göra sig av med 100-120 tjänster och de journalister som drabbas har mina djupaste sympatier. Särskilt utsatt är DN:s kulturredaktion där 40 procent av tjänsterna ryker. Nu pågår en debatt om "hatet" mot DN-kultur. En skadeglädje noteras inom kåren över att de malliga och bortskämda kulturjournalisterna på Sveriges största morgontidning, 54 tjänster inalles, äntligen får känna på kallt stål som alla andra. Slut på sötebrödsdagarna! Det kan de gott ha!
Jag tror att sådana uppfattningar florerar. Och jag kan på basis av mina år som ledarskribent på Dagens Nyheter intyga att det existerar ett slags "DN-komplex" som yttrar sig i en nästan sjuklig upptagenhet med tidningen där varje rad skärskådas som vore den dekret från en ondsint övermakt. Det är rätt och rimligt att kritiserad sådana reaktioner, särskilt om de kombineras med njutningsfulla förhoppningar om fortsatta svårigheter.
Men i denna debatt ser man också som självklart att (1) DN:s kulturredaktion har en glans och en särställning i svensk press och (2) att detta förhållande nu riskerar att gå förlorat. Det första stämmer inte alls och det andra är långt ifrån säkert. Tiden då DN:s kultursidor ständigt höjde sig över mängden, bildade skola och inspirererade till efterföljd är sedan länge förbi. Visst finns flera fina stilister, men ambitionsnivå, bredd och utblickar är en helt annan än för 15-20 år sedan. Svenska Dagbladets kulturbevakning, med sina mycket mindre resurser, har länge kunnat mäta sig med och i flera avseenden överträffa sin konkurrent. Utan Dagens Nyheters redaktionella svaghet och systematiska misshushållande med tjänster och pengar hade det aldrig varit möjligt .
DN-kultur och dess stödtrupper har inte täckning för sina anspråk och påståenden. De sidor som görs - hur många de än är - känns sällan angelägna eller ens läsvärda. Men myten om tidningens omistliga kulturjournalistik är stark och livskraftig.
Den nye kulturchefen Björn Wiman har alltså inte som det nu hävdas accepterat ett omöjligt uppdrag. Han borde i stället ha goda möjligheter att bryta en lång nedgångsperiod som visar att kvantitet inte med automatik innebär kvalitet.