Man skulle kunna säga att rondellhunden i Vilks skepnad visar fram de underliggande kriterier som ofta är styrande för offentliga utsmyckningar, detta genom att hans hund kombinerar ett "folkligt" tilltal med en provokativ ansats,

... som Eddie Meduza, ungefär?

av Daniel Nylin NIlsson 2010-03-15 16:37:15

Enligt Vilks egen utsago handlade rondellhundsprojektet (bla?) om att visa att konsten inte alls är fri och gränslös, vilket man i tid och otid påstått sedan postmodernismens genombrott. De gamla reglerna byttes ut mot nya, och Vilks bröt mot de nya reglerna.

Vilks prickade med smartbombprecision in exakt den ömma punkt som kulturetablissemanget låtsade inte fanns - nämligen kritik mot islam/invandrad "kultur".

Guillou framstod som den fåne han är när han försökte köra sitt kålsuparsnack och påstå att man inte heller kan bedriva satir mot kristendomens symboler. Lever han med huvudet i en säck eller talar han på uppdrag av någon muslimsk organisation?

Jag säger bara: "Piss Christ"

av LP 2010-03-15 20:32:27

Rolig jämförelse med Eddie Meduza. Skillnaden mellan framlidne Meduzas sånger och Vilks rondellhundsteckningar ligger nog inte så mycket i de immanenta kvaliteten hos verken ifråga (för att låna en term som Lundberg brukar använda). En jämförelse skulle nog här snarast ge vid handen att Meduzas sånger faktiskt överträffar Vilks teckning. Ty nog ägde Meduzas alster en viss otvivelaktig hantverksskicklighet i sin genre? Vilket ingen väl kan påstå om Vilks teckning.

Inte heller ligger skillnaden i det provokativa uppsåtet - även om här nog finns en icke oväsentlig stilistisk skillnad, i det att Vilks aldrig riktigt har givit prov på samma grova språkbruk.

Nej, skillnaden består nog främst i att Vilks har en helt annan utbildning, och filosofiska och konsthistoriska kunskaper som vida överträffar Meduzas. Vilks kan därför debattera sitt alster på en helt annan nivå än Meduza.

Dessutom åtnjuter Vilks ett relativt erkännande som konstnär. Så i en helt annan utsträckning än vad Meduza gjorde. Vilks verk tas därför på mycket större allvar och åtnjuter en högre grad av symbolvärde. I Vilks egen terminologi skulle detta uttryckas i termer av att han står närmare den symboliska makten - även om han med rondellhunden säger sig ha velat utmana denna makt.

Själv tycker jag att främst det senare ger rondellhunden vissa komiska kvaliteter. Bara det faktum att så många lägger pannan i djupa veck inför åsynen av denna slarviga teckning; ja, i detta perspektiv finner jag faktiskt rondellhunden icke helt oäven som satirisk gest.

Samtidigt ger förstås mordhoten hela historien en mörk och faktiskt mycket allvarlig ton. I den uppkomna situationen måste Vilks givetvis ha oreserverat stöd, oavsett vad man tycker om kvaliteten på hans teckning (ingen verkar tycka att den var något vidare) och oavsett om man fann hans skämt smakligt eller inte.

I bästa fall leder detta till en bra debatt. Jag tycker nog att Vilks har en poäng när han säger att det måste gå att skoja om alla religioner. Varför skulle inte människor med muslimisk tro klara detta med intakt värdighet och tron i behåll?

av Jacob C 2010-03-15 22:25:04

Intressant att kvalitet när det gäller konst plötsligt är på högsta mode - så var det inte för en vecka sedan - tänk om man snart också börjar avkräva journalistiska texter kvalitet! O store Gud!

av Den afrikanske vännen 2010-03-15 22:42:55

Om man skall diskutera immanenta värden i Vilks verk skall man inte gå efter teckningens hantverksskicklighet. Det är inte huvudsaken i det här fallet. När det gäller ett konceptkonstverk ligger kvaliteten och hantverket i helt andra ting: idéens utformning, beståndsdelar, mångtydighet, poäng. Och så ska ett bra konstverk ha knorr - så sa alltid min redaktör på SvD Mårten Castenfors till mig. Om rondellhunden har knorr har jag inte sett, men en ståtlig turban har han. Där finns också mångtydighet i de kontexter som konstverket knyter an till och en klar och tydlig poäng.

av Anna Brodow 2010-03-16 00:17:30

Anna Brodow. Intressant kommentar du skrev. Jag håller förstås med om att man måste bedöma ett verk utifrån vilken genre det tillhör. Oavsett vilken sorts konst det är fråga om gissar också jag - och detta gäller rimligen även klassiskt måleri - att idén ofta är minst lika betydelsefull som själva det tekniska utförandet. Vidare är, som du framhåller, idén - i betydelsen tematiken och dess komplexitet, mångtydighet etc - förstås också en del av verkets immanenta kvaliteter (även om detta med vad som i detta hänseende verkligen finns I verket inte är alldeles okomplicerat).

Dock funderar jag över om den främsta kvalitén i just Vilks verk (jag talar nu om rondellhundén, inte om den i mitt tycke nog mera tidlöst vackra drivvedshögen) finns i dess immanenta kvaliteter, ens i bemärkelsen idéinnehåll? Är inte rondellhunden väldigt kontextbunden? Vilks själv verkar ju till och med vara av uppfattningen att all debatt som hans teckning genererat också den är en del av verket. (Om man tycker att denna debatt är värdefull har förstås verket ett värde, även om man kanske kan sätta vissa frågetecken kring om detta värde främst är konstnärligt?). Nå... Lundberg nämner Dan Wolgers, som vad jag förstår - efter att ha kollat lite på nätet - arbetar i en dadaistisk Duchamps-tradition. Jag uppfattar inte denna tradition som särskilt intresserad av immantenta verkkvaliteter. Eventuellt är det dock här, som Lundberg gör gällande, att Vilks verkligen lyckas inom ramen för denna tradition, eftersom han utmanar konstvärldens uppfattning om vad som accepteras som god konst.

En aspekt på det hela är kanske förresten att just satirgenren - till vilken rondellhundteckningen också tycks ansluta - nog ofta är extra kontextbunden. Man driver/skojar gärna med sådan dumhet som råkar vara aktuell för tillfället. Där kan givetvis satiren vara hur träffande, hur rolig och viktig som helst. Men den blir ofta av tillfälligt värde, eftersom man i framtiden inte kommer att förstå vad som en gång uppfattades som roligt (drabbar inte detta humorgenrerna mer än andra genrer?).

Nu finns förstås också sådan satir som träffar mera allmänmänskliga, tidlösa företeelser och som håller över tid. Åtminstone inom litteraturen. Men också här undrar jag: Hör Vilks hund till denna kategori? Är DET dess poäng? Jag är tveksam, även om jag skulle vara beredd att argumentera för att alla de varierande konnotationerna hos begreppen "Muhammed" och "hund" kanske ger upphov till en viss, inte helt ointressant, tematisk spänning, en spänning som blir ytterligare lite mera intressant i den andra teckningen, den där den söta lilla turbanhunden håller upp ett gulligt plakat med skylten "Islam means human and animal rights", mm ja... den bilden kanske har lite lite knorr - i sig (i alla fall i mitt betraktaröga )?

av Jacob C 2010-03-16 02:12:30

Anna,

vissa morgnar fungerar läsförståelsen inte riktigt (säkert en följd av den långa vintern). Så för tydlighetens skull: när du skriver att ett "bra konstverk" ska ha "knorr", samt "en klar och tydlig poäng"... då är det ironi?

av Vera 2010-03-16 09:39:55

Svar till Jacob C och Vera.

Kontexter är väsentliga beståndsdelar i ett konceptuellt verk. Konstverket knyter an till och får sin mening av kontexter. Kritiker och andra som skriver om verket "vecklar ut" kontexterna (broderar ut dem i skrift) och bidrar till att ge verket mening.

Det här har att göra med en förändring av verkbegreppet som började beskrivas av konstteoretiker/skribenter i början av 1970-talet. Lucy Lippard, konsthistoriker, skrev bland annat boken Six years. The dematerialization of the art object from 1966 to 1972.

Jag menar att de kontexter som konstverket spelar med och knyter an till är en del av verket. Verket kan bedömas utifrån de beståndsdelarna. Jag menar också att det finns ett slags hantverk i konceptkonst jämförbart med hantverket att vara duktig på att teckna. Alla konstnärer är inte lika skickliga - vare sig att komma på smarta idéer eller att teckna. Gestaltningen och vad du gör med din skicklighet är i båda fallen A och O.

Vilks som benhårt företräder den institutionella konstteorin är förstås intresserad av att få så mycket uppmärksamhet som möjligt kring verket och att en massa text skrivs av inflytelserika personer inom konstvärlden, eftersom det är dessa personer som bekräftar konstverkets värde (utan bekräftelse ingen kvalitet, enligt Vilks sätt att se).

Att en massa ledarskribenter står upp för yttrandefriheten och menar att Vilks är en cool kille har mindre betydelse för den konstnärliga kvaliteten (fortfarande enligt den institutionella konstteorin). Det viktigaste är att inflytelserika personer inom konstvärlden bekräftar verket som ett intressant verk och att det genererar en massa texter. Där är vi inte riktigt ännu.

Det allra bästa är om det går till konsthistorien. Då måste "arkivets väktare" (Vilks term för konsthistorikerna) börja jobba. Vi måste arbeta in verket i en konsthistorieskrivning. Innan detta sker är verket i regel accepterat av kritikerna, som är första instans. Konsthistorien är dock inte att betrakta som en permanent historia, den skrivs om då och då.

Ponera att Vilks i första hand är intresserad av att provocera konstvärldens medlemmar och undersöka var gränserna går. Då får verket tolkas i ett annat ljus. Att teckna Mohammed som rondellhund är då ett led i den provokationen, men inte huvudsaken. Jag tror inte att Vilks i första hand är ute efter att provocera muslimer.

Den likhet som finns mellan Figurationer-utställningen och Vilks rondellhund (trots avsevärda skillnader) är att båda undersöker konstvärldens gränser och uppfattningar om vad som är bra konst.

Vera: jag vill inte generalisera där och skriva "knorr" och "poäng" som kriterier för god konst. Det kan vara ett väsentligt inslag, en kvalitet, men är inte nödvändigt. Många bra konstverk har varken knorr eller poäng.

av Anna Brodow 2010-03-16 14:41:31

Om Muhammed hade försetts med knorr hade det verkligen tagit hus i helvete.

av Iggy Drougge 2010-03-16 17:07:45

Anna Brodow. Tack för ditt intressanta svar. Jag håller i princip med om vad du skriver.

Dock tror jag att det, oavsett den förändring av verkbegreppet som du hänvisar till, är meningsfullt att göra en distinktion mellan immanenta kvaliteter i ett konstverk och den reception som omger verket i fråga. Visst kan man hävda att den korpus av reaktioner som utgör receptionen också bör ses som en del av verket, men då har man, tycker jag, frångått en användbar distinktion.

När Johan Lundberg talar om immanenta kvaliteter i ett verk tror jag inte att han menar alla debattartiklar som kritiker skriver, eller ens vad de allra högsta symboliska makthavarna inom konstvärlden avger för yttranden om verket i fråga.

Men jag är alltså helt enig med dig om att det krävs både begåvning och kunnande också för den typ av kommunikativa handlingar som brukar benämnas "konceptkonst". Lars Vilks är absolut ingen dum och korkad person. Vad gäller just hans rondellhundsteckning, så skulle jag hävda att dess kvaliteter snarare är av det retoriska än av det gestaltande slaget. Med detta sagt kan jag dock se att teckningen har gemensamt med i mitt tycke mera prototypisk konst att den fungerar på ett mångtydigt vis som gör att den trots allt inte blir helt ointressant (enbart att ta del av Guillous reaktion var ganska fascinerande). Att teckningen enbart - eller ens främst - skulle handla om att reta muslimer är nog, som många debattörer har framhållit, att göra det alldeles för enkelt för sig.

av Jacob C 2010-03-17 02:15:14

Jacob C: Med mina ord "att veckla ut kontexten" och på så sätt bidra till meningsbildningen är inte detsamma som receptionen av verket. Reception handlar om hur kritikerna har tagit emot verket: positivt/negativt och hur tolkningar har gjorts. Dessa tolkningar styrs av vilken position på fältet du som kritiker intar.

Konceptkonstnärer arbetar med kontexter som material. Det här ingår i verket och är inget som kan tillföras utifrån.

Om kritiker istället analyserade Vilks verk i dess beståndsdelar och studerade vad det är han stöter emot i konstvärlden skulle svaret bli ett annat än just meningslös provokation för provokationens egen skull. Det skulle vara intressant att studera det här verket just utifrån ett perceptionsperspektiv.

av Anna Brodow 2010-03-17 09:01:17

Anna B. Återigen finner jag det du skriver intressant. Men jag är inte helt säker på att jag förstår. Jag kan ju begripa att en konstnär kan ordna ett material (vanligtvis skulptursten, färg, toner eller ord) på ett visst sätt. Men hur gör han/hon när han/hon ordnar en kontext?

Däremot sker ju förstås all mänklig teckenanvändning i en viss kontext, en viss situation, som måste beaktas när man skall tolka tecknen. Jag kan inte så mycket om konceptkonst, men i mina ögon ter sig Vilks rondellhund mera som en välfunnen replik i ett visst historiskt läge än som ett exempel på rik gestaltning.

av Jacob C 2010-03-17 13:13:53

Jacob C. Ordnar och ordnar, det är väl snarare att skapa ett möte som är intressant, inte så mycket att komponera. Lägg därtill Vilks egna ord om att det sällan går att planera på förhand vad som skall ske. Du kan ju aldrig forma omgivningen, möten med människor, reaktioner och händelser som om det vore en välkomponerad skulptur. Det finns också ett mått av osäkerhet.

av Anna Brodow 2010-03-17 13:37:28

Anna och Jacob,
Intressant diskussion. För mig låter det du säger Anna, högst troligt.
I Expressen fanns en också bra artikel för några dagar sen som tangerar samma tema:
www.expressen.se/kultur/1.1915057/vilken-vilks

Det lite lattjo, ur Vilks synpunkt, blir ju då att han riktar i första hand sig till en grupp/kontext - den institutionella konstvärlden - som tråkigt nog inte bryr sig särskilt mycket om vad han sysslar med.

Han skulle alltså med fog kunna utbrista intagande den romantiska konstnärsposen: Jag är missförstådd!
Vilket han förstås inte gör, för det är väldigt förbjudet i den här världen att bli provocerad eller visa några som helst känslor (som jag förstått det).

Å andra sidan, historia skrivs väl trots allt ändå i det här sammanhanget, om än inte konsthistoria.

En annan sak som Vilks däremot ofta hävdar och som också är troligt, är att han INTE kunde förutse reaktionerna på hunden.
I en annan artikel hävdas att det är Vilks som "skapar" den här debatten om yttrandefrihet, som om det var det Vilks var ute efter.
http://www.expressen.se/kultur/1.1919489/overtramp
Det gör han då inte. Den fick han på köpet. Det är snarare artikelförfattaren, och alla vi andra som tar till orda i frågan, som skapar debatten.
Förmodligen är det inte BARA en slump att den här debatten i Sverige hamnar kring en rondellhund, men även.
Yttrandefriheten har en alldeles särskild ställning i England/Nordeuropa - det spelar säkert in.

Vill bara avsluta med att jag naturligtvis ser denna yttrandefrihet som värd att kämpa för, och därmed även för Vilks rondellhund.

av Karin 2010-03-17 14:04:02

Karin.
Intressant artikel i Expressen av Robert Stasinski. I fallet rondellhunden får jag intrycket att Vilks ironi riktas också mot konceptkonsten. Kanske är det därför han inte fullt ut får den symboliska konstmaktens erkännande?

Anna B.
Jag håller med om vad du skriver men lägger nog inte rikigt in detsamma som du i begreppet "immanenta kvaliteter".

Du skrev längre upp att kontexterna ingår i verket, till skillnad från receptionen. Sedan talar du dock om att "forma omgivningen, möten med människor, reaktioner och händelser", vilket för mig låter låter som just receptionen.

av Jacob C 2010-03-17 14:44:56

Nej, Jacob C. Det är inte samma sak, vill jag mena. Verket Nimis och Arx av Vilks kan visserligen ses utifrån land art-traditionen, som skulpturala objekt på en strand. Men så har det inte riktigt tolkats i efterhand. Det har lagts en dimension till till verket, den konceptuella. Hans processer med myndigheterna är ett slags mänskligt material som han har arbetat med. Den kontexten, den byråkratiska, juridiska och de möten med människor som dessa processer inbegriper är inte detsamma som receptionen av verket.

Som Stasinski skriver återstår det att skriva om Vilks och ta in honom i konsthistorieskrivningen. Jag har skrivit en längre artikel om honom i Konstkatalogen, men så många recensioner, artiklar, avhandlingar etc har han inte fått. Dem får han hela tiden skapa själv.

av Anna Brodow 2010-03-17 17:50:24

Anna B. Hm... jag är varken konstnär, konstvetare eller konstkritiker, så jag gör inga anspråk på att komma med ett expertutlåtande.

Min första instinktiva tanke är att de kontakter med myndigheter, som du talar om, är irrelevanta ur konstnärligt hänseende. Myndighetsutövarna grundar ju inte sitt agerande på om Arx och Nimis är konst eller inte; de ser vad jag förstår bara en otillåten byggnad i ett naturreservat. Själv kan jag tycka att detta är lite synd, då Nimis ser väldigt fint ut; denna skönhet är dock för mig oberoende av om den råkar vara belägen i ett naturreservat eller inte. Jag måste vara helt ointresserad av konceptkonst (dock naturligtvis inte av det konceptuella eller begreppsliga i konsten, vilket torde vara något helt annat).

Min andra tanke är att ändå försöka begripa exakt vad det är som gör myndigheternas reaktioner konstnärligt relevanta. Det enda jag kan komma på är att Vilks agerande förändrar människornas blick på myndighetsutövarna så att den blir mer estetisk, det vill säga mera frikopplad från det praktiska och vardagligt nödvändiga. På samma vis skulle man kanske kunna hävda att rondellhunden skapar ett estetiskt rum för människors tankar och känslor i fråga om: a) konstvärlden och dess förgivettaganden, samt: b) muslimska fundamentalister (obs! ej fromma muslimer i allmänhet, som är något helt annat). I bästa fall tror jag att en sådan esteticerande distansering kan hjälpa människor att tänka och känna efter, och därmed hindra att vi fastlåses i automatiserade tankespår. Notabelt är att enligt detta synsätt skulle det inte alls stämma att konceptkonst inte intresserar sig för det estetiska - tvärtom; det är enbart så att konceptkonstnären inte intresserar sig för det estetiska i själva verket (i smal immanent mening).

Ja, jag är alltså lite tveksam till om jag skulle kalla dessa reaktioner - förvisso orsakade av konstnären - för "verk" i strikt mening . Men det är klart att om man börjar betrakta allt möjligt i verkligheten med samma blick som man betraktar konst, så kanske det i viss mån börjar likna ett verk. Möjligen blir till slut konstnären, enligt detta synsätt, någon som helt enkelt säger: "Titta!", ja ett låtsasbarn, snarare än en gudainspirerad? Han blir i alla fall någon som formar blicken snarare än att fabricera och skickligt gestalta. T.ex. kan konstnären säga: "Titta, titta nu verkligen på den förunderliga pissoaren!" Eller också säger hon: "Titta på människorna, som de larmar och gör sig till!"

Apropå hundar har jag ibland funderat över om delar av samtidskonsten härvidlag har drag av de antika kynikernas (hundfilosofernas) trotsiga negeringar av sin samtids konventioner? Skulle de handlingar som skildras i de antika ankedoterna om dessa filosofer kunna betraktas som en sorts provokativ performancekonst avant la lettre? Bara en förflugen idé.

Oavsett hur hans teckning skall definieras, och om den är bra och intressant eller inte, har Vilks mitt fulla stöd i den uppkomna situationen. Ibland sägs att Vilks blogg är en del av hans konstverk, men för mig fyller den framförallt en folkbildande funktion. Hans blogg utgör en rolig kanal in till den inte alltid helt lättbegripliga samtidskonsten. Han förefaller vara genuint intresserad av att kommunicera med folk och av att de skall förstå något av samtidskonsten, oavsett om man gillar den eller inte.

av Jacob C 2010-03-17 21:24:20

Nu är vi väl ändå klara med den sk konstdebatten...

vi är ngra läsare som redan vet att:

konceptkonst inte är baserat på konstnärlig begåvninig eller skicklighet

det skrivits 1001inläg i denna fråga

vänstern respektive högern hejar på den eller de som stödjer derasideer

gäsp....

av Adokaten 2010-03-17 22:38:12

Jacob C: vad du tycker är konst eller inte är oväsentligt. Du frågade mig vad som var immanent i ett konceptkonstverk, och jag har förklarat för dig. Där är jag betydligt kunnigare än du.

Innan jag lämnar den här diskussionen vill jag citera ordbokslydelsen av immanent:

2) Inom filosofi, idéhistoria, litteraturvetenskap etc. används termen också ofta för att beteckna en analys eller kritik som sker på den granskade skriftens, teorins eller traditionens egna villkor, dvs. med utgångspunkt i dess eget begreppssystem, grundantaganden osv.

Precis som vi får behandla den klassiskt figurativa konsten utifrån sina egna villkor får vi behandla konceptkonsten utifrån sina. Det har skett en förändring i verkbegreppet som man får ta hänsyn till.

av Anna Brodow 2010-03-18 06:02:48

Hm... "immanent" är ju term som inte minst använts inom filosofin.
Motsättningen transcendent/immanent dyker upp redan hos skolastikerna för att beskriva Guds position i förhållande till sin världen (finns han i den eller utanför den). Därpå återfinns motsättningen hos Kant, där den blir central för kunskapsteorin.

I diskussionen ovan har jag helt enkelt använt termen som en synonym för inneboende, utan några vidare filosofiska anspråk. Vad jag bl a ville peka på är att termen "immanent" blir oklar om konstverkets gränser är diffusa. Men det är ju inte nödvändigtvis en kritik mot konceptkonsten. Det kan finnas andra bra saker med den än verkimmanenta kvaliteter. Och den måste förstås bedömas på sina premisser, som allt annat.

Den ordboksbetydelse av "immanent" som du citerar har jag därermot inga problem med. Den förefaller mig klar i sin syftning på ett inomdisciplinärt förförande (förutsatt att man har en ungefärlig uppfattning om disciplinens gränser).

Angående förändringen av verkbegreppet så har jag stött på den inom mina litteraturstudier. Liksom i Vilks bråkande med byråkrater (hans "arbete med ett mänskligt material") kan det där knytas till en utsuddning av gränsen mellan fiktion (den enbart tänkta mänskliga erfarenheten) och verklighet. Detta är inte ointressant, men jag är inte så säker på att jag (man?) förstår dessa företeelser bättre för att man förändrar sina begrepp. Jag tycker att det är praktiskt att reservera begreppet "verk" för något som har modellerats av konstnären, eller åtminstone för situationer där alla inblandade skriver under på att det är konst man håller på med (typ en interaktiv teaterföreställning).

Exempel: Om någon utsätter mig för ett experiment där jag reagerar på ett odistanserat vis, utan den estetiska blicken på mig själv och situationen i fråga, anser jag inte att mitt måhända naiva beteende är en del av verket. Jag anser alltså inte att debatten kring rondellhundarna eller de demonstrerande muslimerna är en del av verket. Inte heller skulle jag betrakta ett eventuellt mord på Vilks (Gud förbjude detta!) som en del av konstverket.

av Jacob C 2010-03-18 13:45:47

Allvarligt talat. Ett konstverk är ett konstverk och reaktioner på ett konstverk är reaktioner på ett konstverk. Svårare än så är det inte.

Rondellhunden är som konstverk betraktat enligt mig så taffligt att det knappt förtjänar epitetet "konstverk", teckningen har dock lett till mycket intressanta reaktioner i det genomneurotiska "kultur"-Sverige, det kultursverige som avvisar alla definitioner av konst samtidigt som det avvisar rondellhunden som konstverk!

Anna Broodow: - "idéens utformning, beståndsdelar, mångtydighet, poäng" anger du som viktigt. Ja, självklart! Det är väl viktigt, till och med avgörande i ALL konst? Vad hade "Mona Lisa" varit utan suveräna kvalitéer på dessa områden? Sedan hjälpte det ju lite att da Vinci kunde måla dessutom... Det räcker alltså inte att ha en idé. Den måste vara bra och man måste kunna utföra den på ett skickligt (konstnärligt) sätt. Detta kräver talang och kunskap.

Att gå ut på ett torg och skrika ut slumpmässiga obsceniteter, varpå folk reagerar, är inte att syssla med konst utan helt enkelt att vara i ett desperat (patologiskt) behov av uppmärksamhet. Om sedan några insnöade "kulturmänniskor" står och tittar på och börjar ojja sig om hur fiiiiint det var så förändrar inte det ett smack. Förutom att man kan konstatera att det var visst mer än en dåre som desperat sökte uppmärksamhet. Håll i er nu: Att pissa offentligt eller att gå in och skita på golvet i en konsthall är inte heller konst. Den som påstår motsatsen är antingen helt död som kulturmänniska eller rabiat kulturhatare.

Appropå ordboksdefinitionen av immanent: "Inom filosofi, idéhistoria, litteraturvetenskap etc. används termen också ofta för att beteckna en analys eller kritik som sker på den granskade skriftens, teorins eller traditionens egna villkor, dvs. med utgångspunkt i dess eget begreppssystem, grundantaganden osv."

Alltså: Vad är vilks "verk"? En teckning. Vad bör den då bedömmas som? En teckning. Freuds teorier bör nog inte bedömmas efter hur provocerande de var i hans samtid (eller nu), utan efter hur hållbara de är som psykologiska teorier. Ett konstverk bör inte bedömmas (som konstverk) efter vilken förmåga det har att få några töntar i kulturetablissemanget (eller muslimer) att tugga fradga, utan efter sina kvaliteér som just konstverk. Vilks agerande är dock ett inlägg i samhällsdebatten och som sådant intressant pga. de reaktioner det upprört. Han hade dock lika gärna kunnat säga det han ritade. Som en provokation mot de mycket starka maktstrukturer som finns i vårt land är Vilks agerande intressant, som konst totalt ointressant. Vilks har gjort ett politiskt uttalande, varken mer eller mindre. Han har gjort det med en mycket enkel teckning. Det är i detta sammanhang ointressant att han kallar sig konstnär.

av Stoller 2010-03-21 23:10:23