Lars Mikael Raattamaa buntade häromsistens i Aftonbladet samman mig, Horace Engdahl och Göran Greider - som representanter för en kulturkonservativ backlash. Syftet var givetvis att på detta sätt dikreditera Greider, som idag återkommer med ett debattinlägg där han tar avstånd från såväl Raattamaa som mig: radikalen och reaktionären, vilka sägs leva i någon sorts olyckligt äktenskap som vi hållit liv i genom att under decennier gräla om oväsentligheter. Greider, som till skillnad från mig håller liv i denna diskussion i det ena inlägget efter det andra i AB och DN, säger sig längta efter "något tredje, som både vågar vara samhällsradikalt och tala till många läsare". Detta skulle kunna exemplifieras av "det sociala berättandets återkomst".
Med risk för att göra Göran Greider besviken instämmer jag i hans lägesbeskrivning och lösning, även om jag vill mena att man kan tänka sig andra öppningar mot ett mer traditionellt och mindre språkexperimenterande berättande, än "det sociala berättandet".
Den litteraturdebatt som förevarit i Aftonbladet har varit intressant, men blottar dessvärre de underliggande kriterierna för hur litteratur värderas idag. Strängt taget finns det nämligfen två acceptabla vägar för seriös konst, kultur och litteratur. Antingen den formexperimentella som ifrågasätter hävdvunna normer, i enlighet med de romantiska, postromantiska, modernistiska och postmodernistikska kriterierna där man ser gränsöverskridanden, provokationer och normbrott som kriterier på god konst. Eller en renodlat realistisk verklighetsåtergivning som syftar till att lyfta fram tillvarons elände, gärna skildringar från samhällets botten eller beskrivningar av diverse vedervärdiga handlingar.
Debatten på Aftonbladet visar emellertid hur låsta vi är i dessa två kategorier. Den som likt Greider efterfrågar en samhällsengagerad litteratur som talar till många läsare behöver höja blicken, och inse att realism och formexperiment kan samverka och kan vidgas till att inbegripa betydligt större sektorer av livet och tillvaron än dem som ryms inom de begränasde ramar som omgärdar kulturskapandet i samtiden.