Någonting i tonfallet och formuleringarna i Kajsa Ekis Ekmans text gav mig en ingivelse: just så resonerar en i ordets sämsta bemärkelse konservativ. Tanken att Lars Vilks faktiskt drivs av en konstnärlig viljeinriktning är henne främmande. Hon står likt en borgarbracka på 1910-talet framför en Picasso eller en Matisse och ömsom ryser, ömsom hånar. Detta - vet hon - är inte konst!
Ekis Ekman blir provocerad av vad som för henne är uteslutande en provokation för provokationens skull. Eftersom hon inte likt den offentliga smakens försvarare för hundra år sedan kan kräva visningsförbud kan hon i alla fall håna Lars Vilks utsatthet och de som försvarar hans rätt till konstnärlig frihet. Vilks visste vad han gjorde. Han borde förstått att, som hennes fantastiska formulering lyder, "muslimer skulle bli arga". Han får skylla sig själv.
Så resonerar en hjärt- och principlös konservativ.