Pluralism i all ära, men när pluralismen landar i åsikten att vissa åsikter inte bör framföras är den väl problematisk? Efter att Maria Schottenius gav sitt oreserverade stöd till yttrandefriheten, publicerar idag Kajsa Ekis Ekman en artikel som "problematiserar" frågan. Hon tar upp detta med att provocera. Det är inte så odelat positivt, menar hon. Att provocera kan nämligen liknas vid att "gillra en fälla". Den som blir provocerad kan, hur han eller hon än väljer att reagera, bara sluta som "en förlorare".
Ett ohederligt beteende alltså, enligt Kajsa Ekis Ekman, som menar att detta ohederliga beteende nu döljs "bakom slagord om yttrandefrihet".
Redan här är Ekis Ekmans resoonemang på väg att spåra ur, så till vida att det löper stor risk att landa i slutsatsen att yttrandefriheten inte bör omfatta provokationer, detta då provokationer är "ohederliga".
Men Kajsa Ekis Ekman fortsätter med att ytterligare lägga krokben för sig själv: "Även om yttrandefriheten är en viktig rättighet, har talet om yttrandefrihet en mycket paradoxal funktion i den västerländska samhällsdebatten. När någon säger "det fria ordet" i en offentlig debatt, är det ungefär som att säga "håll käften"".
Nu är det dock inte så att de som i just debatten om Vilks har hänvisat till det fria ordet, gör det därför att någon annan har uttryckt en obekväm åsikt - om man nu inte med obekväm åsikt avser ett dödshot. Det som hänvisningen till "det fria ordet" implicerar i just detta fall är inte "håll käften" utan ""kom inte och uttala dödshot till den som uttalar vissa åsikter". Det är en viss skillnad där, som Ekis Ekman inte beaktar.
Sedan är det en annan sak att Ekis Ekman väljer att tolka Lars Vilks konst på samma sätt som Stefan Eklund i SvD, det vill säga helt felaktigt: "Var inte målet med Vilks teckningar just att muslimer skule bli arga? Någon annan poäng är svår att se". Nej, någon annan poäng är inte svår att se. Snarare är det märkligt att på en kultursida se en så total ignorans inför det uppenbara och flera gånger påpekade syftet med Vilks verk: att ifrågasätta reglerna för konstetablissemanget.
Att Vilks har en poäng här har jag tidigare påpekat, men det blir allt tydligare ju längre denna debatt framlöper. I Odells fall slogs DN:s samtliga konstkritiker om att ge sitt stöd till konst som "provocerade" och "ifrågasatte" - dock utan att de någonsin förklarade vad som var så provokativt i Odells ståndpunkt i psykiatridebatten. I fallet Odell var konstkritikerna likaledes upprörda över att Odells kritiker ville förbjuda viss konst, trots att ingen hade uttalat en sådan ambition.
När vi nu har ett läge där det uttrycks krav, högst konkreta sådana, om förbud mot viss konst, och när konsten verkligen provocerar på allvar, då är samma konstkritiker väldigt, väldigt tysta.