Dan Jönsson svarar idag på mitt inlägg i tisdagens DN. Eller svarar och svarar. Jönsson citerar den passus ur min text, som tar upp det faktum att en hel del "svenska konst- och kulturskribenter" uttryckt "sympati med de grupper som förordar restriktioner mot provokativ konst, grupper som uttalar dödshot mot konstnärer, grupper som har historiska kopplingar till nazism (i det senare fallet tänker jag till exempel på relationen mellan dagens islamism, Muslimska brödraskapet, Stormuftin av Jerusalem och Hitler) osv."
Det vore intressant om Jönsson hade bemött detta påstående med mer sofistikerade argument än att det är "dumheter" och att jag "ljuger". Jo, Jönsson bestrider förvisso att konstdebattörer uttryckt sympati för den islamistiska ideologin, men detta är ju ingenting som jag påstår och frågan är tillika irrelevant i sammanhanget. Det som är min poäng är att kulturskribenter uttrycker förståelse för den sorts upplevelser av att ha blivit kränkt som i sin tur leder till krav om att konsten inte bör visas - eller i vissa fall till krav om att konstnären bör dödas. Vilket naturligtvis inte betyder att kulturskribenter anses att Lars Vilks bör mördas. Men däremot anser de att det finns anledning att idka självcensur i fall som Vilks. Men som vanligt vill Jönsson spela bort korten: den centrala fråga som jag ställer är varför konstetablissemanget anser att det i vissa fall är väldigt problematiskt att provocera, medan man i andra fall anser att det är väldigt problematiskt att kritisera dem som provocerar. I den frågan, som är den centrala i min artikel, är dock Dan Jönsson väldigt tyst.
Varför ser vi inte samma slags reaktioner inför kritiken av Vilks konst som inför kritiken av Odells och NUG:s konst? Varför gapade man om nazism när folk kritiserade NUG och Odell, men underlät att göra dylika kopplingar när det verkligen finns kopplingar mellan nazism och dem som uttalar kritik av provokativ konst. Och varför började man gapa om hot mot yttrandefriheten när krav restes om att inte ge statligt stöd åt konst som NUG:s och Odells, men menade att frågan om yttrandefrihet var oväsentlig, när kritiker manar till försiktighet när det gäller vissa motiv som vissa människor käner sig kränka av.
I övrigt noterar jag att det Jönsson uppenbarligen anser att det numera (eller ska man säga: fortfarande) räcker med att nämna ordet "dansk" och utmåla en person som "höger" för att läsarna ska uppfatta vederbörande som fullkomligt opålitlig. Jag har dock högre tankar om DN:s kultursidesläsare än att de instämmer i Jönssons lägesbeskrivnig av moderater, folkpartister och kristdemokrater som ett slags politiska extremister, långt ut på högerkanten. Däremot säger nog den lägesbeskrivningen en hel del om var på den politiska kartan som man hittar Dan Jönsson.