Jag funderar på det här med representativitet. Detta med anledning av att den svenska flaggan bränns tillsammans med en bild av Lars Vilks. Och detta händer alltså i Malaysia. Nu har ju förvisso även Fredrik Reinfeldt reagerat, men ändå blir jag inte riktigt kvitt tanken att alla de kritiker och opinionsbildare som poängterar det problematiska i att kränka en stor befokningsgrupp - det har talats om en miljard människor - ytterst sett baserar sina resonemang på den högst svårbevisbara axiomet att de som ger uttryck för de mest högljudda och aggresiva protesterna är representativa för muslimerna i stort. I Malaysia tycks ju faktiskt demonstrationen ifråga inte ha samlat speciellt många deltagare (och de fördöms nu dessutom också av ordföranden i svenska fatwarådet, Saaed Azam).
Är då dessa högljudda protester inte representativa, så måste vi väl rimligtvis fråga oss varför vi ska behandla muslimer annorlunda än företrädare för andra religioner.
Hur problematiskt detta med representativitet och kränkningar är, framgår tydligt av de barnteckningar, där Lars Vilks kränks, som har publicerats på Lars Vilks blogg: "Lärarna Karin och Roger skriver att det var resultatet av 'en lång diskussion man hade i skolan om vad man får göra med bilder konst och annat. Hur långt får man gå utan att kränka någon? (...) Barnen hade många tankar och flera av dem kände sig djupt kränkta av det du gjort.'"
Inför detta kan man fundera över exempelvis följande fråga: hur har det gått till när man har kommit fram till att "flera av (barnen) kände sig djupt kränkta" av Lars Vilks rondellhund? Vad lägger man i det fallet egentligen in i begreppet "djupt kränkt"? Inte för att jag vill förringa barns erfarenheter, men låter det inte lite märkligt att tioåringar skulle erfara en känsla av djup kränkning, därför att den religion som de rimligtvis knappast kan ha en speciellt djup känslomässig och intellektuell förståelse av har hädats?