Jag vill inte göra för stor affär av historien med skolbarnen som skickade kränkande teckningar till Lars Vilks, men jag tycker mig se en tidstypisk parallell mellan denna historia och händelseutvecklingen i Bjästa. Är inte båda dessa händelser konsekvenser av en och samma slags brist på auktoritet och etik i skolan? När man hör skolledning och församlingsledning i Bjästa redogöra för hur man har tänkte och agerade efter våldtäktsdomen, så visar det sig att de mobbande barnen mötts av ett slags välvillig godhet från vuxenvärlden. De vuxna säger sig inte ha velat ta ställning i skuldfrågan, de har velat lyssna på alla parter i konflikten. Vilket låter trevligt och civiliserat, men i ett läge där en person står ensam mot ett hundratal innebär givetvis den "nyanserade" hållningen, där man inte vill sälla sig till endera sidan i "konflikten", att man i praktiken ger majoriteten rätt.
Utan att känna till omständigheterna i frågan om barnteckningarna tycks man från lärarsidan i det fallet ha anammat förklaringen att rondellhunden har kränkt en väldigt stor mängd människor (vad vet man om det mer än att detta är någonting som påstås av islamistiska extremister, men var finns empirin?), vilket är en felaktig tolkning av verkets syfte. Istället för att korrigera denna tolkning - vilket hade kunnat vara en adekvat uppgit i just en skola - så har man istället frågat sig: jaha, om konstnären nu har kränkt någon (oss?) så är väl vi i vår fulla rätt att kränka honom. Vilket är en lika märklig ståndpunkt att plädera för i skolan som det är underligt att från skolans sida i en mobbingsituation välja att inta en nyanserat neutral hållning "i skuldfrågan"...