Stefan Jonssons påståenden om att det är så högt i tak på DN Kultur visade sig kanske inte helt med verkligheten överensstämmande. Åtminstone tycks det inte helt enkelt att bemöta påståenden om att man far med ”dumheter”, ”ljuger” etcetera.
Nedan följer mitt svar till Dan Jönsson, vilket bemöter påståendet om att jag ljuger när jag påstår att svenska kulturskribenter visar sympatier för radikala islamisters verklighetsbeskrivning - detta enligt följande logik:
Jag menar att de som mest högljutt har sagt sig vara extremt kränkta i denna sorts fall - från Rushdie och framåt - är extrema islamister. Dessa har gjort sig till självutnämnda talesmän för det muslimska kollektivet. Det är det faktum att dessa islamister har uttalat dödshot som har gjort att man uppfattat "kränkningarna" som allvarliga (detta har visats på ett mycket övertygande sätt av Kenan Malik till exempel). När kulturskribenter i Sverige säger att kränkningarna är allvarliga och att miljardtals muslimer känner sig kränkta, så instämmer man alltså i islamisternas beskrivning av läget.
Därtill kan man naturligtvis peka på mer konkreta sympatiyttringar för islamistiska rörelser, som att en av denna debatts mer namnkunniga deltagare, Andreas Malm, i olika sammanhang har uttryckt sympati för Hizbollah och Hamas (här till exempel), rörelser med allt annat än dolda kopplingar till nazism.
Så här ljöd hur som helst den refuserade repliken:
Jag vet inte vilka läsare Dan Jönsson inbillar sig att DN Kultur har, men själv har jag i alla fall högre tankar om dem, än att de finner hänvisningar till högern som tillräckliga för att dikvalificera en skribent. I sitt angrepp på mig åberopar Jönsson förvisso även andra, mer substantiella argument - som att jag torgför ”dumheter”, delar ut ”rallarsvingar”, ”vevar lös”, ”ljuger”, bedriver ett ”korståg mot kulturvänstern” samt går ”loss med svepande anklagelser”. Vid sidan av att likna mig vid Don Quijote och vid Lars Vilks osmidige väpnare associerar Jönsson mig även till den farligaste av världar: den ”danska”.
Eftersom så mycket av Jönssons energi går åt till att tryffera sin replik med denna sorts tillmälen, finns inte mycket kraft kvar för att bemöta mina påståenden, vilka kokas ner till åsikten att en del svenska debattörer har uttryckt förståelse för hur en del radikala muslimer har reagerat. Enligt Jönsson har jag tydligen missförstått Vilks-debatten, när jag menar att det var islamisternas dödshot som fick svenska kulturdebattörer att börja sväva på målet och ifrågasätta värdet hos konst som framkallar denna sorts väldigt starka reaktioner. Jag vidhåller dock med en dåres envishet, att man gör ett misstag när man drar slutsatsen att en jättelik mängd (”1,3 miljarder”?) muslimer är kränkta för att några extremister har uttryckt ett dödshot.
Nåväl: Desto märkligare är att Jönsson i sin svavelosande ilska helt negligerar själva grundtesen i min artikel, nämligen att så många aktörer i kultur- och konstvärlden inte tycks vilja se att poängen med Vilks verk inte är att kränka muslimer. Något som förvisso även gäller för Ulrika Knutson, vars genmäle åtminstone har fördelen att till skillnad från Jönssons inlägg inte vara uppbyggt som ett av Lenins tal för att elda de bolsjevikiska ”massorna”. Min tes var ju att Vilks verk är värt att försvara inte enbart med hänvisning till konstnärlig frihet i största allmänhet utan i första hand därför att det meddelar någonting i relevant om konstvärlden: dess faiblesse för provokationer där den som provocerar inte tar några som helst risker utan där normbrott och gränsöverskridanden tvärtom är de säkraste vägarna till framgång – men blott så länge normbrotten sker inom ramen för det strikta regelverk som finns i konstvärlden för vilka normer som får och inte får brytas.