Roland Poirier Martinsson skriver bra på SvD:s ledarsida idag om relationen mellan konservatismen, kulturvänstern och livsstilsliberalismen. Han menar att det har skett en förändring i bemötandet av konservativa opinionsbildare i media: "jag vågar påstå att den konservativa falangen i Sverige inte längre ses som illegitim. Det är troligen dels en följd av att vänstern och livsstilsliberalerna har lämnat något dåligt bakom sig (att alltid ifrågasätta meningsmotståndarnas motiv), dels att de konservativa har förtjänat ett bättre bemötande genom att själva ha lämnat något dåligt bakom sig (intoleransen)".
Detta är, menar Poirier Martinsson, en konsekvens av den nya konservatism som har trätt in på scenen , vilken har kommit att framstå som aktivt framåtblickande och som en radikal kraft i samtiden: "en rörelse som bejakar ifrågasättandet som ett kulturellt och socialt värde, och är intresserad av framtiden. I varje fall så länge förändringens dynamo drivs av kultur, kapitalism och teknikutveckling, inte av de stora, ideologiska 1900-talskolossernas politiska apparater."
Jag tror att det ligger mycket i dessa påpekanden: det är uppenbart att det finns ett intrresse och en nyfikenhet inför konservatismen, vilket till stor del beror på att kulturradikalismen framstår som så påfallande energifattig och maktbekräftande. Vilket dessutom har blivit extra tydligt sedan den kommit att omattas även av många liberaler. Jag tror att det finns ett behov av en fördjupad ideologisk diskussion, i synnerhet sedan så mycket av partipolitiken outsourcats till pr- och reklambyråer. Som Poirier Martinson påpekar så tydliggör konservatismens inträde på den ideologiska arenan, vissa djupgående konflikter i samhällsdebatten. Vilket gör att konservativa debattörer framstår som viktiga i ett ideologiskt klimat som annars riskerar att bli destruktivt homogent och monomant.
Dock ska man nog inte överdriva det trevliga bemötandet. Det finns gott om skribenter, som likt DN:s Dan Jönsson och Jessica Kempe, tar varje tillfälle i akt för att utmåla de röster som går emot konsensus i kulturdebatten, som "tokhöger" och som lierade med obskyra element långt ut på högerkanten. Det finns kort sagt väldigt många som ser som sin stora uppgift här i livet att slå vakt om ett heltigenom homogent debattklimat, där alla tycker nästan exakt samma sak om det mesta.