Anders Piltz skriver mycket bra i Dagen om antydningarna om att det finns ett orsakssamband mellan de sexuella övergreppen inom den katolska kyrkan och dess krav på prästerskapets celibat. Som vi alla känner till, finns en utbredd föreställning i samhället om att känslomässig och inte minst sexuell utlevelse generellt sett är mer av godo än känslomässig och sexuell återhållsamhet. Det är föreställningar som har traderats i konst, litteratur, film och så vidare – alltsedan Ibsens dagar. På det stora hela finns få egentliga belägg för att det verkligen förhåller sig på det sättet.
Om man skulle roa sig med att helt kort vända på avhållsamhetssteken och studera hur miljöer uppbyggda på maximal sexuell utlevelse har fungerat så är naturligtvis faktaunderlaget betydligt mer sparsmakat än vad som är fallet med katolska kyrkans präster, som i dagsläget uppgår till fler än en halv miljon.
Men den österrikiske konsthistoria som ofta visat sig vara en oväntad källa till kunskap om diverse problematiska aktiviteter visar sig även i detta fall kunna erbjuda ett åskådningsexempel, i detta fall i form av konstnären Otto Muehl. Han grundade på 1960-talet konstnärskollektivet Friedrichshof som efterhand kom att få en alltstörre fokusering på alla former av gränsöverskridande antiborgerliga sexuella aktiviteter, vilket med tiden ledde till att Muehl 1992 dömdes till mångårigt fängelsestraff för incest. Detta sedan de kvinnliga deltagarnas döttrar blivit sexuellt mogna (och vilkas härkomst på fadersidan var okänd på grund av kollektivets polygama karaktär) och Muehl menade att även dessa skulle ingå i kollektivets sexuella gemenskap. Detta bara som en kommentar till det faktum att det idag verkar vara få som delar den i mina ögon fullt rimliga föreställningen att det är de sexuellt utlevande och vidlyftiga som tenderat att utforska det sexuellt förbjudna snarare än de sexuellt avhållsamma.
Hur som helst så skriver Anders Piltz till exempel följande:
En tysk oberoende sociolog har räknat ut att risken för övergrepp är 36 gånger så hög bland vanligt folk som bland katolska präster. Den förkrossande majoriteten av förövare i samhället lever minst av allt i något celibat.
(...)
Däremot händer det att människor som kämpar med sin sexuella läggning söker sig till det kyrkligt motiverade celibatet i hopp om att kunna få kontroll över de plågsamma krafterna. De kan misslyckas katastrofalt om de hamnar i själavårdarens roll, som ju alltid innebär ett övertag över människor i utsatta situationer.
(...)
Om man betänker att det finns inemot en halv miljon katolska präster och diakoner i världen, mer än hundratusen prästkandidater och över en miljon medlemmar av olika religiösa ordnar, så är det nödvändigt att man kan hitta många nedslående exempel på personliga nederlag, om man bara letar.
(...)
Rutinmässigt framställs celibatet som en psykologiskt deformerande tvångströja.
(...)
Celibatet är precis lika problematiskt som alla andra livsformer. Precis som äktenskapet kan framlocka det bästa eller det värsta hos en människa (jämför Ibsen, Strindberg, Bergman och Norén) har det kyrkliga celibatet genom tiderna kanaliserat en enorm andlig energi och glädje - eller förstärkt ensamhet, dryckenskap och annan sjaskig kompensation.