I veckan har som bekant två fall av sexuella övergrepp ”avslöjats” i den svenska delen av den katolska kyrkan. I båda fallen handlade det om händelser som ägt rum för flera decennier sedan. Avslöjandena ledde till en diskussion om i vilken mån som det finns någonting i katolicismen som gör att just katolska präster skulle ha en speciell disposition för exempelvis pedofili. I de diskussionerna kom just celibatet att uppfattas som huvudproblemet. Detta trots att en oberoende tysk forskare har räknat ut att risken för att bli utsatt för sexuella övergrepp av en katolsk präst är 36 gånger mindre än av en ”vanlig” man.
Trots att svenska tidningar varit överfulla med generaliserande resonemang där det underförstås att celibatet skulle göra katolska präster predestinerade att begå övergrepp, så har jag inte kunnat höra Dilsa Demirbag-Steen uppröras över att företrädare för en religion i det fallet buntades ihop och betraktades som ett kollektiv.
Men när Ayaan Hirsi-Ali bereds plats för att i Axess TV och magasin yttra sig om islam, med anledning av en ny bok, tar det däremot hus i helvete. Dilsa Demirbag-Steen, säger sig i Expressen bli ”förfärad”, gapa ”över enfalden” och beskriver Hirsi Alis åsikter som ”reaktionär konservatism”, fjärran från de liberala upplysningsidealen.
Vad Dilsa Demirbag-Steen påstår sig vara så väldigt upprörd över klargörs dock aldrig. Hennes skolfrökenaktiga utläggningar om individen och liberalismen känns inte bara tunna och i sammanhanget oväsentliga, utan heltigenom märkliga med tanke på att hon tidigare åberopat just Ayaan Hiri Ali som en auktoritet och även följt henne på resor. runtom i världen. Rimligtvis bör hon sedan länge känna till var Ayaan Hirsi Ali står i olika frågor. Så varför denna spelade upprördhet och varför just nu?
På vilket sätt har Hirsi Ali förändrat sig? På vilket sätt skiljer sig de åsikter som hon lägger fram om kvinnoförtryck i islam i Demirbag-Steens egen film om muslimskt tvångsgifte, från de åsikter som hon redogör för i Axess nya tv-program? På vilket sätt skiljer sig Hirsi Alis generaliseringar från de generaliseringar som Demirbag-Steen själv ägnar sig åt i sin film, där hon till exempel om turkar säger att kvinnor som mister sin oskuld före äktenskapet gör sig skyldig till ”ett oacceptabelt brott inom den turkiska kulturen”?
Överlag tycks det som att Demirbag-Steens artikel är skriven på basis av en förutfattad uppfattning om att det plötsligt blivit väldigt viktigt att ta avstånd från Ayaan Hirsi Ali snarare än utifrån vad denna faktiskt säger i tv-programmet. I det senare drar hon nämligen inte alls alla muslimer över en kam. Tvärtom delar hon upp muslimer i tre huvudsakligen grupper, av vilka en är islamister. Skulle hon ha fått mer tid till sitt förfogande, hade hon säkerligen även kunnat dela upp huvudgrupperna i en rad underavdelningar. Men hade det gjort Dilsa nöjd? Sannlikt inte.
Det är nämligen uppenbart att både Lars Vilks och Ayaan Hirsi Ali ställer sig tveksamma till att islam kommer att förändras inifrån. Det är möjligt att de har fel i den frågan. Men innan det är bevisat, tycker jag att man kan visa en smula ödmjukhet inför även den ståndpunkten, som sannolikt i just deras fall hänger samman med att båda just nu upplever islamismens ideologi att på ett betydligt mer handgripligt sätt än Dilsa Demirbag-Steen. Vad beror det på att människor som lever med den här sortens dödshot uppenbarligen börjar misströsta om att den stora majoriteten muslimer, och inte minst de opinionsbildande muslimerna och imamerna ska ta avstånd från islamisternas förklaringsmodeller – alltså så som Åke Green har behandlats av svenska ledande opinionsbildare? Kan Vilks och Hirsi Alis reaktioner bero på att väldigt få ledande muslimer har agerat på just det sätt som man i Sverige reagerade mot Åke Green? Eller som man inom katolicismen har reagerat mot de katolska pedofilerna. Det vill säga genom att de som företräder denna sorts åsikter eller beteenden exkluderas ur gemenskapen. Men var finns alla dessa muslimska avståndstaganden från t ex åsikten att man inte bör använda islam som motiv i ett konstprojekt om den provokativa konstens gränser?
Obeaktat frågan om islam kommer att förändras eller inte, har Ayaan Hirsi Ali, försökt besvara frågan om vad vi i den västerländska kulturen kan göra för att möta de hot mot de liberala värdena och upplysningsidéerna, som hon menar utgörs av grupper som pläderar för införande av exempelvis sharialagar. Hon menar då att vi i väst bör visa samma entusiasm, som muslimerna själva visar inför islam, inför de delar inom vår idétradition som man kan förvänta sig har möjlighet att tillfredsställa ungefär samma behov som islam, men utan att man för den skull ska behöva göra avkall på fundamenten i upplysningstraditionen. Och då är kristendomen ett exempel, just i kraft av att kristendomen tidigt har anpassat sig till det sekulära samhället. Det finns dock även andra exempel. Man kan naturligtvis diskutera i vilken mån som ett sådant projekt är realistiskt eller ej. Men jag har svårt att förstå på vilket sätt det innebär ett hot mot en liberal upplysningstradition att påstå att vi i väst bör stå upp för dessa idéer och försöka komma bort från den sorts skuldbeläggning av upplysningstraditionen som dessvärre är ett fundamentalt inslag i 1900-talets västerländska idéhistoria samt säkerligen ett av skälen till att olika former av politisk och religiös extremism har kunnat växa sig starka i västvärlden i nutiden.
Att det är väldigt problematiskt och upprörande att unga människor påverkas aktivt att omfatta västerländska upplysningsidéer istället för idékomplex som på en mängd punkter står i motsättning till upplysningstraditionen, är en åsikt som jag tror att få upplysningstänkare skulle ha känt igen sig i. Liksom de nog skulle ställa sig en smula undrande till varför en sådan åsikt karakteriseras som konservativt reaktionär.
Det vore intressant att veta vad Dilsa Demirbag-Steen själv har för förslag till konkreta åtgärder för att desarmera de krafter som hotar upplysningsvärdena. Själv tror jag inte att det är en speciellt framkomlig väg att ansluta sig till Andreas Malms islamofobiska tankefigur så fort som det fåtal människor som lever under islamistiska dödshot klagar över att litet väl många vänsterliberaler och icke-islamistiska muslimer tycks ansluta sig till islamisternas förklaringsmodeller (till exempel åsikten att det är en allvarlig kränkning av muslimer som kollektiv när konstnärer framställer Muhammed i ofördelaktig dager).