Jag arbetar för tillfället med en bok som bland annat kommer att innehålla ett avsnitt som blickar tillbaka mot 2007 års OEI-debatt. Vilka argument framfördes av företrädare för respektive läger och i vilken utsträckning polemiserade man mot argument som faktiskt hade framförts och i vilken mån tillskrev man motståndarsidan heltigenom påhittade argument? Det är frågor som förhållandevis enkelt låter sig besvaras om man studerar de befintliga texter som publicerades i Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen.
Mitt under det arbetet dimper det påpassligt nog ner en text av Annina Rabe, publicerad i senaste numret av Lyrikvännen (nr 2 2010), som behandlar samma litteraturstrid – dock uppenbarligen författade utan ett uns av den sorts normala intellektuella anständighet, som innebär att man åtminstone utgår från det som i skrift påståtts och inte blott polemiserar mot åsikter som man förmodar att den ena sidan hyst.
Annina Rabe karakteriserar själv debatterna som ”ren pajkastning” och ”tomma men högt skramlande” samt beskriver mitt resonemang som ”grovt tillyxat”, vilket inte är en helt inkorrekt karakteristik om man förlitar sig på hennes beskrivning av debatten. Problemet är dock att denna beskrivning av mina ståndpunkter är inkorrekt på punkt efter punkt. Jag ska ge några väldigt enkla och konkreta exempel, genom att helt enkelt gå igenom detta parti av Rabes text mening för mening. (Mina artiklar i Expressen finns att läsa här och här, för den som själv vill bedöma sanningshalten i Rabes påståenden.)
1. ”Hans (min alltså) artikel handlade mindre om estetik än om de eventuella kotterier som fanns kring tidskrifter som OEI och förlag som Vertigo och Modernista”.
För det första fanns det i artikeln ifråga inga som helst hänvisningar till vare sig Vertigo eller Modernista.
För det andra handlade artikeln ifråga inte bara om kotterier runt OEI utan om just estetik. Både denna artikel och den uppföljande artikeln hade fokus riktat mot en viss typ av estetik, som diskuterades förhållandevis utförligt i båda artiklarna. Här några exempel:
”De positiva omdömena formuleras regelmässigt utifrån en negativ förståelse, det vill säga genom att man underförstår att verkets värde beror av hur det bryter mot vissa, enligt recensenten, fundamentala värdekategorier. (…)
Recensionen är typisk för en viss typ av kritik där det enda som motiverar det positiva omdömet är att boken bryter mot en enligt recensenten gammaldags och idealistiskt färgad uppfattning om något fenomen i vår tillvaro, i detta fall alltså språket. (…)
Man kan sammanfatta den ståndpunkt som låter sig utläsas ur dessa recensioner som att litterära verk är bra när de sätter myror i huvudet på läsarna. Men lika litet som konst automatiskt blir dålig på grund av den egenskapen, blir den bra bara för att den går emot idealistiskt färgade ståndpunkter som ingen hyst sedan Atterboms dagar. Det finns snarast något problematiskt med att författare framhärdar i så extremt garderade positioner som de ovanstående. Att kritisera någon som hävdar att tillvaron är komplicerad och svårbegriplig framstår av naturliga skäl som inskränkt. Men frågan är hur konstnärligt fruktbart det är att inta ståndpunkter som är principiellt oemottagliga för kritik. (…)
När Krister Gustavsson jämför mig med Sten Selander och när Annina Rabe utropar: ”tänk att litteratur fortfarande kan vara så provocerande!” vittnar det bara om att deras tidstypiska litteraturuppfattning härrör ur en närsynt läsning av en litteraturhistoria, där efterkrigstidens litteratur regelmässigt beskrivs med tankefiguren att de som kritiserar nydanarna alltid har fel, medan de som utmanar normer blir historiens vinnare. Men Krister Gustavsson: Läs Sten Selanders recensioner av Ekelöf och Martinson och du finner en kritiker som förstod kärnan i modernismen i långt högre grad än den Lindegren som presenterade sitt föregivet modernistiska program ett par decennier efter att det börjat klinga av på kontinenten.
Men kretsarna kring OEI tillhör också i ett annat avseende den modernistiska efterklangsgenerationen. Deras estetik utgår liksom en stor del av modernismen från en essentialistisk uppfattning om konst och dikt. OEI:s påstådda tolerans sträcker sig inte längre än att man ihärdigt trummar in budskapet från ledarplats att en dikt inte bör vara illusionsskapande; inte”melankoliskt-romantisk”; inte utgå från ett ”försvar för myten, metaforen och den ´oändliga poesin´” och så vidare.
Min uppfattning är nu inte att en dikt måste eller ens bör ha metaforer eller bygga på myter. Tvärtom menar jag att poesi- och konstbegreppet bör vara autonomt, att det inte bör utgå från någon förförståelse av vad en dikt är eller inte är.”
2. ”Fokus låg på Anna Hallberg, som ansågs vara en spindel i nätet för hela den språkmaterialistiska konspirationen”.
För det första: Beträffande Hallberg skriver jag: ”För att visa på mekanismerna i dylika nätverk har jag på måfå valt ut poeten Anna Hallberg.” Och jag skriver tillika för att ytterligare förtydliga för dem som mot förmodan inte har förstått att Hallberg inte är på något vis unik – och definitivt ingen spindel i nätet, utan just ”vald på måfå”:
”Om man betänker att Hallberg bara är en av medarbetarna i OEI som bedriver sin litteraturkritiska verksamhet på detta sätt, förstår man varför gruppen fått så stort genomslag i den litterära offentligheten.”
För det andra: Jag påstår aldrig att det finns någon ”språkmaterialistisk konspiration”. I flera artiklar klargör jag tvärtom att jag inte hyser och aldrig har hyst någon dylik åsikt. I min replik i Expressen skriver jag :
”Det är tydligen nödvändigt att inskärpa att när det gäller tillståndet i den svenska poesin råder enligt min mening ingen sammansvärjning. Det går alldeles utmärkt att utöva påverkan på ett likriktande sätt utan att konspirera.”
Att Rabe skulle ha missat detta klargörande från min sida förefaller märkligt emedan det riktar sig till ett inlägg från henne själv (som alltså i Lyrikvännen tagit på sig uppgiften att recensera en debatt som hon själv deltagit i, vilket måhända kan förklara hennes värdering av debatten ifråga).
3. ”Genom att dessa personer dominerar lyrikscenen försvårar de för poeter som skriver i en annan tradition. Men återigen, inget av detta har kunnat bevisas i form av siffror eller fakta, utan allt förblev antydningar och insinuationer”.
För det första: Allt förblev inte alls antydningar och insinuationer. Syftet med debattartikeln var inte att bevisa att vissa specifika poeter hade stötts ut utan att visa fram hur personer i en viss tidskrifts redaktionsråd recenserar böcker som kommer ut på samma tidskrifts eget förlag, hur skribenter i OEI recenserar sina kolleger och OEI-redaktörer, och hur denna sorts recensioner skrivs på ett fullkomligt slentrianmässigt och förutsägbart sätt etcetera.
Också detta argument förtydligar jag för övrigt i debatten, men även här väljer uppenbarligen Rabe att hellre avsiktligt missförstå mig än att beakta mina egna förtydliganden av min ståndpunkt i frågan:
”När till exempel Malte Persson och Anders Johansson frågar sig vilka ”seriösa” poeter som jag uppfattar som marginaliserade så visar det bara hur dåligt de läst min artikel: Jag menar att den unga poesin som sådan är helt marginaliserad – ingen utanför ett par minimala litterära kotterier i storstäderna läser eller refererar längre till poesi; poeterna har noll inflytande i samhällsdebatten – och anledningen är enkel och i grunden av estetisk art, nämligen att majoriteten av ny poesi skrivs i enlighet med de OEI-normer som bara lyriska noviser kan uppfatta som nydanande, provokativa och spännande (att inte ens de recensenter som jublar över dikterna kan visa fram något kvalitativt intressant i detta dadaistiska och konkretistiska epigoneri, trodde jag framgick av min förra artikels parodiska kavalkad av godmodiga recensioner).”
För det andra efterlyser Rabe ”siffror eller fakta” som skulle ”bevisa” att tillståndet i svensk poesi skulle ha sett annorlunda ut utan OEI:s maktspel. Jag kan hålla med om att det naturligtvis är en hypotes, men finner det ändå osannolikt att tillståndet i svensk poesi skulle se exakt likadant ut om vi hade haft en rad unglitterära tidskrifter och tidskriftsredaktörer som framhöll exempelvis metaforernas, rimmens och den fasta meterns förträfflighet. Men visst: Rabe kan naturligtvis ha helt rätt i sin insinuation om att exakt samma poeter och exakt samma estetik skulle ha dominerat den litterära scenen oberoende av hur maktstrukturerna sett ut i den litterära offentligheten i stort. Jag tycker dock att bevisbördan härvidlag vilar på henne snarare än på mig.
4. ”De som försökte nyansera debatten, som Malte Persson blev lästa som Fan läser Bibeln.”
Malte Persson framförde alltså samma åsikter som Annina Rabe gör i denna text och som Annina Rabe tillika gjorde i debatten 2007. Han och Annina Rabe blev då bemötta på samma sätt som jag nu återigen bemöter Rabe : med att jag korrigerade deras avsiktliga missförstånd, med att jag påpekade att jag aldrig hade påstått att det föreligger någon konspiration osv enligt ovan.
Varför Rabe menar att man "nyanserar" debatten genom att tillskriva debattörer åsikter som de aldrig hyst förblir dock oklart.
5. ”Här ville man inte komma fram till några nya insikter om litteratur, här ville man bara bråka och inta positioner”.
Att reagera mot ett korrupt system och mot recensioner som är så slentrianmässigt skrivna att man utan problem kan byta ut en text mot en annan utan att den recenserade författaren märker någon skillnad, beskrivs alltså som att man enbart vill ”bråka och inta positioner”. Detta alltså sagt om en debatt som handlade om vikten av att få till stånd en ökad pluralism genom att påvisa en destruktiv maktbalans som innebar att en person med mina åsikter, uppfattades som persona non grata av kritiker som Annina Rabe och därtill av det tjugotal kritiker, poeter och redaktörer som liksom hon gav sig på mig i debatten.
När Rabe i sin artikel i Lyrikvännen frågar sig: ”Vill verkligen någon ha en litterär scen som består bara av en enda poetisk inriktning”, så bör kanske den frågan ställas till alla dem som i likhet med henne själv ansåg att min åsikt inte var produktiv utan blott byggde på en vilja att ”bråka och inta positioner”.
Själv har jag ingenting emot den språkmaterialistiska positionen som sådan (vilket framgår av åtskilliga positiva recensioner av OEI-författare från min penna genom årens lopp - vilket är mer än vad Annina Rabe kan skryta med) utan jag vänder mig endast mot dess ensidiga dominans, en dominans som inte minst framgår av de massiva reaktionerna mot den som dristar sig till att kritisera OEI som maktbas.
6. ”Till skillnad från tidigare litteraturdebatter där kritiker med ”fel” åsikter hotades av utestängning från den intellektuella offentligheten, riskerade dessa debattörer mycket lite”.
”Dessa debattörer” var nog att ta i. Jag vill påstå att jag stod förhållandevis ensam i denna strid. Efter min första artikel blev jag angripen av Malte Persson, Annina Rabe, Lars Mikael Raattamaa, Curt Bladh, Anna Hallberg, Jenny Tunedal, Mikael van Reis, Henrik Petersen, Ingrid P Bosseldal, Daniel Sandström, Jenny Högström (för säkerhets skull med två artiklar), Anders Johansson, Pelle Andersson, Krister Gustavsson etcetera – av vilka de flesta varierade åsikter som att jag var en konspirationsteoretiker, att det var högt i tak i kretsarna kring OEI, att den poesi som torgförs i OEI är extremt kul, samt att detta med nätverkande – det är minsann något som alltid har funnits i litterära sammanhang.
För säkerhets skull så tar nu Annina Rabe upp tråden än en gång. Allt för att inskärpa att alla dessa kritiker och redaktörer som 2007 hånade, förlöjligade och raljerade över mina argument hade helt rätt. I vilken mån som jag genom att reta upp alla dessa kritiker och redaktörer riskerade något, det överlämnar jag till andra att bedöma. Men jag tror att Annina Rabe skulle få en mer insiktsfull bild av detta med att ”riskera mycket lite”, om hon själv blott en gång kunde testa att skriva någonting som upprörde blott hälften så många kritiker och redaktörer i den litterära offentligheten.
Men den dagen lär vi nog få vänta på. Annina Rabe förefaller nämligen fullt upptagen med att skriva annat: att bekräfta den rådande ordningen och på sin höjd beklaga sig över att vi inte har tillräckligt många entusiastiska bibliotekarier, att bokhandlarna inte har tillräckligt stora sortiment, att det inte finns tillräckligt många bra antikvariat – idel hedervärda ståndpunkter som garanterat aldrig kommer att förläna henne en enda fiende inom den litterära offentligheten. Det är givetvis en bekväm position för alla inblandade. Alla tycker lika hela tiden och ingen bråkar. För mig har dock en dylik hållning väldigt lite med seriös intellektuell verksamhet att göra.
Slutsatser:
Den fråga som hela detta resonemang slutligen tenderar att landa i är vilka som idag egentligen är intresserade av en intellektuell debatt, där man utmanar maktstrukturer i den kulturella offentligheten, där man riktar kritik mot den sorts kulturella värderingar, estetiska kriterier och intellektuella strategier som i den kulturella offentligheten reproduceras slentrianmässigt. Jag börjar dessvärre mer och mer misstänka att tiden för dylika debatter är överstånden. Och detta på grund av inte minst kulturella vakthundar av Annina Rabes sort, som skäller och gläfser så fort som konsensus utmanas och estetiska hegemonier ifrågasätts.
Ärligt talat tror jag inte att någon längre på allvar bryr sig om att Svenska Dagbladet har litteraturkritiker som skriver artiklar som rymmer allvarliga sakfel i varenda mening. För bara ett tiotal år sedan hade det lett till att skribentens anseende hade skadats å det grövsta. Idag är det snarare en fjäder i hatten.
Bara det säger det mesta om den svenska kulturdebattens status 2010.