Uppenbarligen anser ett antal svenska kulturredaktörer och kulturskribenter att den som försvarar sig mot illasinnade lögner och rena påhitt är att betrakta som ”rättshaverist”. Det framgår av de Facebook-inlägg som publicerats i kommentatorsfältet i inlägget Ingen tid för debatter (och som jag som den rättshaverist jag är även kopierar in i kommentatorstråden nedan). Det är betecknande att Annina Rabe väljer att veva runt begrepp som ”konspirationsteoretiker”, ”nipprig”, ”mörkerman” och ”rättshaverist” istället för att bemöta sakargumenten i mina inlägg. Att döma av deras glada tillrop och uppmuntrande instämmanden får man intrycket av att det är just så som Malte Persson, Sven-Olov Wallenstein och Martin Aagård anser att debatter ska föras – genom att man gör sig lustig över personer som vill bemöta osakligheter, lögner och allvarliga sakfel. Och genom att man utdefinierar ett stort antal redaktörer och skribenter med argument som ”rättshaveristerna på Axess”.
Men vilka redaktörer avses egentligen som rättshaverister? På vilket sätt är Therese Bohman, Mats Wiklund och Mattias Hesserus rättshaverister? På vilket sätt är jag själv rättshaverist? Därför att jag bemöter ett antal osakliga påståenden genom att hänvisa ett stort antal citat som visar att de osakliga påståendena är gripna ur luften? Är man rättshaverist om man väljer att försvara sig mot ett antal fullkomligt bisarra och felaktiga påståenden som har tryckts i en poesitidskrift? Är det Annina Rabes och hennes meningsfränders åsikt att den som blir kallad nazist eller konspirationsteoretiker, paranoid eller galen, stillatigande bör acceptera detta? Och i den mån som vederbörande försvarar sig så är han eller hon en rättshaverist?
Uppenbarligen menar dessa människor därtill att det är problematiskt att skriva den sorts texter som jag skrev i Expressen om OEI, en text som inte hade andra anspråk än att utgöra en kritisk granskning av en i mina ögon destruktiv maktstruktur i svenskt kulturliv. Varför är det fel att kritiskt granska maktstrukturer i svenskt kulturliv? Eller är det någonting som gör att just denna maktstruktur inte bör kritiskt granskas? I sina Facebooksinlägg beklagar sig Annina Rabe (efter att ha excellerat i utfall mot nippriga rättshaveristiska mörkermän) över att ”hela situationen är tragisk och krymper litteraturen snarare än vidgar den”. Då undrar man naturligtvis på vilket sätt som det tjänar svensk litteratur och svensk kulturjournalistik att utmåla Axess och de författare som är knutna till Axess som en samling ”rättshaverister” och ”mörkermän”?