Även idag tycks det vara debatten om Lars Vilks som engagerar. SvD Kultur har som bekant hållit en låg profil i frågan men kastar idag in ett riktigt knastertorrt vedträ i brasan - i form av en artikel av idéhistorikern Inga Brandell. Hon väljer att utgå från Michel Foucaults teorier, vilka onekligen skänker en lite märklig bismak åt anrättningen med tanke på Foucaults sympatiyttringar för den Ayatolla Khomeini som sedermera utfärdade den dödsdom mot Salman Rushdie, som i sin tur var startskottet på den utveckling som lett fram till attentaten mot Vilks.

Brandell menar att Vilks tidigare verk, Nimis och Arx var intressanta därför att de ställde frågor om relationen mellan natur och kultur. "Det gäller däremot inte rondellhunden. Det är oklart vad den betyder, och den riktar sig till oss - allmänheten i Sverige - som inte har någon uppfattning om saken och inte bryr oss. Om meningen är att vi ska bry oss för att den avslöjar de andra, de som har en uppfattning och tar honom på allvar, se hur dumma och inskränkta de är, då är vi illa ute."

Jag vet inte hur många gånger det ska behöva förklaras att syftet med Vilks verk inte är att avslöja något om muslimer utan om konstvärlden. Det verkar vara så att vissa "debattörer" och "intellektuella" väljer att fullt avsiktligt missförstå saker och ting - och att argumentera mot beläten som de själva har skapat. Sedan är det en annan fråga varför vi skulle vara så vidare värst "illa ute" om vi uppskattar konstverk som avslöjar att vissa, "andra" människor, är "inskränkta". Varför får inte konsten avslöja dumheter och inskränktheter - hos oss själva och andra? Det framstår för mig som ett totalt obegripligt kriterium på god konst. Men mycket ter sig å andra sidan rätt obegripligt i dagsläget.

Lena Andersson skriver desto bättre i dagens DN om samma ämne - för övrigt helt utan hjälp av franska filosofer. Hon menar att Vilks-debatten visar på en särskillnad mellan "två skilda ideal för samhällskontraktet. Vänskapsidealet och friktionsidealet":

"Vänskap låter trevligt och friktion obehagligt. Men det är sken. Vänskap exkluderar, vänskap är alltid potentiellt hotad. Vänskapssamhällen där alla trivs ihop och känner gemenskap är vad nationalister och renhetsvurmare önskar sig. De vill ordna och rensa så att de som blir kvar inte bara ska tolerera och acceptera varandras egenheter och särdrag, utan också uppskatta och godkänna dem.

I vänskapssamhället tar någon på sig att freda svaga vänner som verkar hjälplösa. Någon kliver in i centrum och avgör vännernas styrka och vad deras åskådningar och känslor ska behöva utsättas för.

Friktionssamhället däremot tillhör ingen särskild, ingen är gäst och ingen är värd, alla är en smula främlingar i en oöverblickbar tillvaro. Ingen välkomnar någon annan till samhället då det i detta ligger ägaranspråk och förväntan att den välkomnade ska inordna sig i vänskapen. Där är inte lika ”varmt”, samhörigheten är mindre. Men idén att någon kan åka ur samhället är också otänkbar. Skillnaden i mentalitet liknar den som råder mellan storstad och by."

Det lustiga i sammanhanget är att i vurmen för det friktionslösa samhället, så ger faktiskt nationalisterna uttryck för i grunden samma inställning som en stor del av kulturvärlden. Man uppfattar det som otrevligt med folk som bråkar, folk som "provocerar" (jfr Malte Perssons ord om mig på sin blogg häromsistens där han med sedvanlig känsla för god samtalston och nyanser korrigerade sina facebooks-kompisars beskrivning av mig som "rättshaverist" till att jag snarare är provokatör och "internettroll"). Och i grunden gömmer man sig i båda lägren bakom samma slags föreställningar om att man tillhör en mer eller mindre utsatt minoritetsgrupp , vars svaghet och skröplighet motiverar rättning i åsiktsleden.

Den som bråkar och provocerar uppfattas följaktligen som en person som hotar till exempel den utsatta svenska nationalitet som sägs sakna företrädare i svenska "pk-medier". Eller som någon som hotar de utsatta muslimerna som likaledes - på helt oriktiga grunder - sägs sakna företrädare i svensk offentlighet. Eller som någon som hotar svensk poesi eller svenska konstnärer och kulturarbetare generellt sett - också det grupper vilkas utsatthet och svårigheter att komma till tals gör att de inte bör kritiseras. Kritik mot dem framställs därför som ytterst elakartad och motiverad av att den som kritiserar dem lider av någon sorts rubbning, till exempel en problematisk form av narcissism som gör att man till varje pris vill befinna sig i rampljuset, odla sitt eget varumärke eller vad det nu kan vara. 

I grunden handlar det dock, som Lena Andersson påpekar, om två olika uppfattningar av hur samhället ska fungera: antingen vill man ha en intellektuell offentlighet där åsikter bryts mot varandra och där man lägger fram argument för sin sak i debatter. Där är risken att man gräver ner sig i skyttegravar det pris man får betala för intellektuellt redbarhet, öppenhet och åsiktsmässig pluralism. Mot det står "vänskapsamhället" där åsiktsproduktionen sker i semioffentliga sammanhang som facebook och twitter, och där man aldrig vågar sig ut i offentligheten med sina argument och ståndpunkter, en hållning som man motiverar med att det är improduktivt och destruktivt att diskutera och debattera. Debatten skapar en rå ton i samhället, en onödigt hätsk stämning. Bättre då att låta dem som inte delar de för dagen rådande åsikterna hållas på mattan, nedtystade.

Apropå detta ämne så väntar jag fortfarande på att Annina Rabe ska bemöta mina påpekanden om ett stort antal felaktigheter i den artikel som hon publicerade om bland annat OEI-debatten i senaste numret av Lyrikvännen. Rabe tycks att döma av de facebooktrådar som skickas mig med jämna mellanrum inte ligga på latsidan, men anser sig uppenbarligen ha viktigare saker för sig än att korrigera de rena lögner som hon spridit. Eller att just ta strid för sina åsikter i offentligheten och inte bara bland ryggdunkande kompisar i de sociala mobbingmedierna.