Karin Olsson skriver intressant på sin blogg om hur Åsa Linderborg stoppade ett gemensamt upprop till stöd för Lars Vilks. Och i Medievärlden kan man läsa Linderborgs kommentarer: "Det finns inte någon politiker, kulturskribent eller konstnär som inte försvarar Vilks yttrandefrihet, uppropet slog helt enkelt in öppna dörrar. – Vi är också oense om hur viktig Lars Vilks konst är, även om vi alla försvarar hans yttrandefrihet".
Och Sydsvenskans Rakel Chukri skriver i frågan: "När vi diskuterade det här kände vi att eftersom alla redan drev frågan på sitt håll var behovet av ett gemensamt upprop inte lika stort. Debattartikeln på DN Debatt ger helt fel bild. Alla kultursidor har gått ut och markerat principiellt."
Huruvida Chukri har rätt beror väl ytterst sett på vad man menar med "principiellt". Att man inte kan enas om ett uttalande till stöd för Vilks visar väl rätt tydligt på vilken nivå den principiella enigheten befiner sig. Det vore intressant att veta på vilket sätt exempelvis Martin Aagårds och Åsa Linderborgs uppfattning om Vilks-affären skiljer siog från exempelvis Yrsa Stenius, Jan Guillous och Mattias Gardells. Samtliga de sistnämnda tar naturligtvis parti för Lars Vilks frihet att göra vilken konst som han vill, samtidigt som de i nästa stund instämmer i de synpunkter som man från islamistiskt håll har riktat mot Vilks för att han kränker muslimerna som kollektiv.
Tvärtemot vad Linderborg och Chukri låtsas om, är frågan om hur man ser på den yttrade utsagan - i detta fall Vilks konstverk - viktig för den kraft med vilken man försvarar yttrandefriheten. Det är naturligtvis ett betydligt större problem om man inte fritt kan diskutera konstens väsen och konstvärldens strukturer på ett universitet än om man riskerar att bli nedslagen för att man har bespottat en folkgrupp bara för nöjet att se folk bli arga.
En som dock tycks inse detta är Johanne Hildebrandt i Aftonbladet, som i förrgår skrev en träffsäker krönika i ämnet - på milsvitt avstånd från Aftonbladet Kulturs krumbuktande.