Göran Greider skrev bra i måndagens DN om svensk nutidspoesi. Som så ofta förr handlade det om den fientlighet och det hat mot en poesi med traditionella lyriska verkningsmedel, som frodas i stora delar av det samtida poesietablissemanget. Greider skriver:

"I försnacket [till Babels avsnitt om poesi] ställdes jag inför frågan om inte den som ogillar obegriplig poesi egentligen uttrycker en slags främlingsfientlighet? Det otroliga med den synen är antagandet som ligger i botten: Invandrare är inte som vi. Hur många nyss anlända somalier vill bli betraktade som en dikt av Anna Hallberg eller Jörgen Gassilewski när de går till arbetsförmedlingen? /.../ Ändå är 'begriplighet' ett meningslöst sätt att kritisera eller hylla poesi på."

Man kanske även borde fundera över tester av inte bara svenskar utan även av invandrare: hur till exempel somalier reagerar på språkmaterialistisk poesi. Allt för att utröna om de är främlingsfientliga eller inte? Ty det kan väl aldrig vara bra att främlingsfientligheten stärks ytterligare?

Som jag ser det har poesin av olika anledningar tappat sin status och sitt inflytande i samhället under de senaste 50-100 åren. En poet idag åtnjuter inte alls samma slags respekt och privilegier som för exempelvis 100 år sedan. Deras postion har ersatts av rockmusiker och tv-underhållare, alltmedan exempelvis framgångsrika bildkonstnärer fortfarande kan åtnjuta förhållandevis hög status. Det anses helt enkelt inte speciellt coot med allitteratoner, assonanser, rim och metaforik - åtminstone inte när dessa presenteras i bokform. 

På detta har många av nutidens poeter reagerat med medhåll: man har gett etablissemanget rätt i att rytm och rim är rätt fånigt i bokform. Och man har likaledes reagerat med att visa att man minsann sysslar med lika avancerad och svårbegriplig verksamhet som civilingenjörer och matematiker - och tillika lika samhällsrelevant verksamhet.

Den sorts poesi som utger sig för att vara en kritik mot vissa samhällstendenser är således i själva verket bara en bekräftelse av den rådande ordningen och dess sät att se på konst och kultur. Den sanna oppositionen, det sanna motståndet och kulturbejakandet, odlas naturligtvis av de poeter som fortsätter att slå vakt om poesins egenart i en tid av tilltagande materialism, profithunger samt bildnings- och kulturfientlighet.