Äntligen ett nyanserat estetiskt-filosofiskt inlägg som balanserar på knivseggen, nu finns det nåt viktigt att diskutera!

Lundberg, du har helt rätt i att mottagligheten för och utövandet av konst, eller för den delen tankar och kritik kan man inskjuta, aldrig kan maskineras fram genom planering, efterapning eller kollektiva ritualer i det yttre, eftersom människan då är indragen i en teknisk eller social maktlogik och därmed inte helt fri i förhållande till det som ska tänkas och skapas. Samtidigt borde vi konstatera att denna insikt - revolten mot det rådande till förmån för det avvikande och partikulära - är just modernitetens stora bidrag till konsthistorien med start i romantiken, radikaliserad ett antal varv under 1900-talet.

Men konst och tankar är heller aldrig resultatet av ett omedelbart personlig val, jämförbart med hur vi spontant väljer mat på menyn, kärlekspartners eller saker som roar oss. "The modern randomness" som Scruton suckar vid åsynen av det driftsimpregnerade subjektets efterlämningar, som förvisso är partikulära men knappast unika i någon djupare mening och därför inte kulturalstrande: vi har glömt dom på en kvart. Vill vi söka en sann idé om "the origin of the original" kan vi idag, när moderniteten snart konsumerats till sin mättnadsgräns, konstatera att vi även måste utesluta motsatsen till det Lundberg benämner "mekanisering och innantillärning", det vill säga "improvisation och spontanitet". Inte minst i ljuset av den kritik Axess bedriver känns en sådan insikt mer aktuell år 2010, men för att bli intressant och förändra något i sak måste den kombineras med den förstnämnda. Resonemanget antar då djupare proportioner än att det går att avhandla på en kvart i bloggmiljö, men vi gör ändå ett försök eftersom Lundberg här rör vid själva navet i den västerländska diskussionen om kultur.

Lundberg ger oss efter sin kritiska redogörelse en kantiansk antydning om vari smaken och stilen har sitt ursprung - i omdömet om vad som är bra eller dåligt, utan att säga något mer än att detta är kopplat till en "abstrakt färdighet", till historien och till den individuella estetiska utvecklingen. Men jag undrar dessvärre om dessa ord, liksom besvärjelser som det "intresselösa intresset", i själva verket döljer mer än de synliggör eftersom filosofin efter Kant, och också alltmer på uppdrag i konstens namn, känt ett trängande behov av att omformulera den kluvna relationen mellan subjekt och objekt och söka ett nytt språk för att beskriva det fria omdömets relationer i ett fördjupat nu. Jag vill därför ställa tre frågor till Lundberg och det vore spännande om du tog dig tid att svara:

När du säger "historia", och förmodligen syftar på mötet med en konstnärlig tradition, vad skiljer denna bekantskap från det vi negativt benämner som konstens efterapning och mekanisering? Hur ger oss någonsin vägen över det främmande hantverket eller den yttre stilen, påbjudet som mode eller kanon, tillgången till egen originalitet?

Och när du säger "individuell estetisk utveckling", hur skiljer vi denna utveckling från en modern konstnärspräst som helst vill predika den spontanitet som "blott har alltför många namn för att benämnas med ett enda, men som vi på grund av häftigheten hos dom på mat-, dryck- och kärleksnjutning inriktade begären kallar begärelsen, men även som förvärvslusta, emedan sådana begär framförallt tillfredsställs genom pengar?"(Platon)

Och när du skriver "abstrakt färdighet" så blir det både intressant och svårt, eftersom det här upprepas en annan klyvning, den mellan omdömets medvetande och dess verkställda resultat. Om omdömets slutprodukter är konstverk och tankar som ett bevis på en djupare uppövad färdighet, vilket medvetande kännetecknar då denna färdighet från början? Risken är annars, som många redan skräckfyllt eller likgiltigt konstaterat, att relationen snart blir den omvända: ett abstrakt, tomt och genomskinligt medvetandet träder fram som slutresultat, framodlat av ett myller av tekniska färdigheter i mediehantering, diskurslogik och spekatuklära arrangemang. Alltså: i vilken hållning vinner vi medvetande och färdighet om det är konst vi eftersträvar, inte teknik?

Slutligen vill jag för alla intresserade tipsa om Sven-Olov Wallensteins färska avhandling "Nihilism, Art, and Technology" som tar avstamp i en initierad diskussion om avantgardismens problem och avhandlar konstteorin hos filosofer under 1900-talet. Sveriges framtid som kulturnation tror jag helt beror av om vi kan mötas bortom skilda perspektiv i dessa svåra men angelägna frågor utan att vika undan när det skär sig.

av Daniel Westman 2010-06-15 06:58:47

Oavsett hur mycket det ligger i vad du säger, så är det inte på det sättet "smak" fungerar i en samhällelig kontext. Att vi alls talar om fenomenet, innebär att det har en normerande karaktär. "Smak" är den varierande förmågan att tillägna sig ett antal dominerande koncept rörande litteratur, bildkonst, umgängeskoder och t.ex. inredning av hem. Vem tar ordet "smak" i sin mun inför ett hemma-hos-reportage från Bert Karlsson - annat än som en nagation?
Jan Östman

av Jan Östman 2010-06-15 09:18:35

Det var intressant att höra författaren Jan Guillou i P1 Bokcirkeln prata om Joyce Carol Oates bok "Blonde" därför att han presenterade egna infallsvinklar, gjorde tydliga bedömningar av boken och framförde det på ett sätt som skilde sig en aning mot "vanliga" litterturkritiker. Han tillförde något, helt enkelt.
Jag vill se frilansande författare eller filosofer eller psykologer skriva litteraturkritik på kultursidorna emellanåt, för att visa att man kan skriva kritik på olika sätt med olika infallsvinklar. Dagens litteraturkritik är ganska strömlinjeformad.

av MJ 2010-06-15 10:26:51

Jag gillade också det här inlägget.

"Den personligt framodlade smaken". Jo, det verkar rimligt att den som förvärvat djupgående (gärna historisk) bildning och satt denna i relation till sin egen sensibilitet, utan att alltid snegla åt det för tillfället "rätta", får just den trygghet som krävs för att stå emot tillfälliga modeföreteelser. Chansen att sådana människor skall säga något verkligt intressant ökar, tror jag.

Vad gäller din (i mitt tycke sympatiska) kritik av medklassens strömlinjeformade smak har jag dock en fråga. Hur skall ditt resonemang i ovanstående inlägg förstås i relation till de idéer som framfördes i något tidigare nummer av Axess, i vilket jag har för mig att ni ville försvara någon sorts vanlighet eller normalitet?

Jag funderade också på hur man skiljer mellan den smakfulla utmaning av den goda smaken som du efterlyser och den typ av tomt överskridande som Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen kritiserar i sin bok "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Men kanske finns svaret på frågan just i formuleringen "den personligt framodlade smaken"?

av Jacob C 2010-06-15 14:20:16

Jag gillar det "Rävjägarn" skrev i ett av sina blogginlägg:

"Särskilt intressant är den mentalitet som får alla att (som av en slump!) plötsligt anlägga skägg, inreda kök i open plan eller varför inte gå till Riche på fredagarna. Det är inget större fel på de den första och sista punkten, men nog tycker jag att det är lite märkligt, att vi individualister är så synkroniserade i våra handlingar."

av Josef Marnell 2010-06-15 17:56:11

Du talar väl om "tycke" Lundberg? som är subjektivt. Smak, god smak är allmängiltig och universell. Tycke är personligt men utan en förankring i personligheten kan ingen smak existera. Stockholm waterfront är exempel på arkitektoniskt tyckande och dålig smak. Exemplen kan mångfaldigas där personligt tyckande som upphöjs till norm leder till den dåliga smakens seger.

av Smak 2010-06-15 18:21:43

Jag är inte helt säker på att jag förstår vad Johan Lundberg menar med det här inlägget, men med den brasklappen deklarerad tycker jag signaturen Smak rör vid den springande punkten i JLs argumentation.
Visst kan det vara berikande med verkligt personliga och okonventionella åsikter om konst och kultur. Men sådana uttryck - hur välunderbyggda utifrån en personlig horisont de än må vara - måste väl ändå skilja sig från det mer allmänna begreppet "Smak"? Tvärtom är det väl just som "frondörer" mot den gängse smaken som de hämtar sin kraft?
Men om det inte finns en överordnad och normgivande kultur med ett anspråk på allmängiltighet, får ju alla smakåsikter subkulturernas signum; Take it, or leave it. Som jag fattat det är det just en sådan uppfattning som Axess argumenterar emot. När däremot en i och för sig normal kulturkritik som bildstormning och revolt upphöjs till "Smak" - som för närvarande i det svenska kulturetablissementet - får det de negativa följder för hela kulturen som beskrivs i den nyss nämnda boken "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Personligt välunderbyggda preferenser är en individuell sak, medan "Smak" står för en kulturell kontinuitet. Varför JL finner det nödvändigt att ge en känga till medelklassens engagemang i designen av sina hem som i och för sig är väldigt homogeniserade och konsensussträvande förstår jag inte. Alla är vi väl i någon mån barn av vår tid - hur skulle vi annars kunna tala historiska epoker? Vad som hos oss i Sverige synes vara själlös imitation av marknadsförda inredningsideal, är väl ändå i hög utsträckning en förlängning av traderade ideal som i en internationell jämförelse är typisk svensk tradition - alltså också en form av kulturell mainstream-konsensus. Visst kan man utmana den med starka kontraster i färg och form, och på så sätt markera sin egenart, men genom det placerar man sig oftast bara i en annan, mer avlägsen kulturell mittfåra.
Eller är jag bara ute och cyklar?

av Jan Östman 2010-06-16 09:38:19

Därför kan smak och stil egentligen bara visa sig genom avvikelser från det allmänt omfattade och erkända.


Det är konstigt sagt. Johan menar alltså att det inte finns konst, film, musik som är bättre än annan - och som därför omfamnas av folk som kan så mycket om konst film och musik att de anser just den konsten/filmen/musiken bra?

Att t ex Fellini eller Bergman anses bra är väl knappast resultatet av en feg kollektiv anpassning efter "smak", utan för att dessa regissörer är unikt bra. Och att folk som sett m ycket film inser de unika kvaliteerna.

Dock så bryter man ju knappast några tabun om man hyllar Fellini. Det har många gjort

Menar Lundgren att man bara kan vara självständigt tänkande genom att tycka tvärtom hela tiden? Är det nödvändigtvis tecken på en självständigt tänkande att hylla Eddie Meduz och E-type som stor musik?

av R 2010-06-17 15:13:35

Intressant resonemang. Vet inte om jag håller med helt och hållet, men skulle definitivt gärna se det utvecklat till en längre artikel i tidskriften.

av Magnus J. 2010-06-18 21:20:50

På samma sätt som man har likadana möbler o likadana kläder som på en given signal har man idag likadana böcker o samma smak.S k krtiker läser inte böcker länre,de klär sig i böcker som ser likadana ut som andra kritiker för att bli bekräftade av varandra.Det är mer konformt o unisont än i den så örhatliga östeuropeiska kommunismen där man ägde samma böcker.Skillnaden är att där läste man böckerna.Här klär man siog i böcker som vilken skyltdocka som helst.
Men det finns undantag;Mats Gellerfelt klär sig iinte i samma böcker som andra.Stefan Eklund,Björn Wiman o denna nya kulturkarriärist Karin Olsson på Expressen klär sig i samma böcker.Som på ett givet klocklslag klär de sig i samma böcker.
Vem behöver längre en läsekrets bland dessa s k litteraturambassadörer?De har ju VARANDRA o den inbördes BEKRÄFTELSEN.
Var har vi idag en Artur Lundkvist,en Per Wästberg,en Olof lagercrantz? Vad har vi fått istället? Daniel Sjölin,Björn Wiman,Stefan Eklund o Karin Olsson.
My god.

av per rosendahl 2010-06-19 10:56:45

Poängen är snarare att det enda sättet att verkligen visa att man själv besitter förmågan att urskilja verk av hög konstnärlig kvalitet är genom att hylla ett verk som inte redan är accepterat som varandes av hög kvalitet. Att tycka att Mozart var en ganska skaplig kompositör kräver inte någon egen förmåga att utvärdera det här, eftersom det redan är allmänt accepterat. Alltså kan även den mest hopplöse musikkritiker fortfarande ha rätt åsikt genom att apa efter andra. Att däremot vaska fram de verkliga talangerna i den stora massan med författardrömmar kräver däremot en genuin känsla för smak och stil, även om författaren skriver inom en redan etablerad genre. Det handlar alltså inte om att man behöver vara pinsamt tvärtemot i stil med Anna Odell.

Självklart behöver det knappast påpekas att det handlar om att apa efter de åsikter som är relevanta i den gruppen man hoppas att bli accepterad av. Alltså är det inte nödvändigtvis ett tecken på självständighet att inte tycka som vanligt folk...

av Johan K 2010-06-19 17:44:43

oängen är snarare att det enda sättet att verkligen visa att man själv besitter förmågan att urskilja verk av hög konstnärlig kvalitet är genom att hylla ett verk som inte redan är accepterat som varandes av hög kvalitet

Du menar alltså att en kritiker enbart kan visa sig vara en självständigt tänkande människa genom att vara först med att skriva uppskattande om en bra författare/musiker/konstnär?

Det kan ju vara lite svårt, av förståeliga skäl.

av R 2010-06-19 21:19:54