Jan Guillou
gör det igen. Han sitter i trygga Sverige och dikterar hur vi ska bidra till att avskaffa en annan stat och genom ombud fördriva och/eller döda dess judiska befolkning. Med tanke på de våldsamma stämningar som Israel omges av skulle död och fördrivning nämligen med största sannolikhet bli följden av en ”demokratireform i Storisrael”. Detta land skulle, med tillskott av ättlingarna till de palestinier som flydde 1948 och till skillnad från de arabisk-judiska flyktingarna inte erhöll medborgarskap i sina nya hemländer, bli ett Storpalestina.
Kolumnisten beskriver Israel som en rasistisk apartheidstat. Landets 20-25 procent arabiska medborgare har rösträtt. Det hade inte de svarta i Sydafrika. I Knesset tolereras till och med parlamentariker som vill avskaffa staten. Några sådana sitter inte ens i Sveriges riksdag. För att palestinier från de omtvistade områdena – Gaza är knappast ockuperat då landremsan sånär som på den kidnappade EU-medborgaren Gilad Shalit är judefri – ska få medborgerliga rättigheter måste områdena annekteras. Så långt har man inte gått.
Men låt oss för ett ögonblick slita blicken från Israel och betrakta tre nyheter från Egypten, det moderata grannlandet med vilket Israel sedan 1979 har ett fredsavtal.
Egyptisk gränspolis sköt nyligen en 38-årig kvinnlig eritreansk flykting till döds. Två andra kvinnor och ett barn tillfångatogs. Bara i år har man skjutit 19 flyktingar. Många är de som riskerar livet för att ta sig till Israel eftersom de i Egypten möts av ekonomisk marginalisering och rasism. Yaha Mohamed, flykting från Darfur, berättar för BBC varför han riskerat allt för att undkomma Kairo: ”Här är det svårt att få arbete och de kastar stenar och tomater på mig på gatorna. De svär åt mig och kallar mig ’svartingen’”, säger han.
Apropå särlagstiftning har Egyptens högsta administrativa domstol rekommenderat att män som gift sig med israeliskor, dock inte arabiska sådana, fråntas sitt medborgarskap. Deras barn kan nämligen bli ”sionister”. ”Sionismen” går ju i arv på mödernet. Man vill undvika att nära ”en generation som är illojal med Egypten och arabvärlden”. Enligt Wahsh, juristen som först tog upp saken, kan det röra sig om 30 000 män, varav majoriteten är gifta med ”israeler som betraktas som sionister och bara tio procent med arabiska israeler”. Egyptisk lag säger att man kan förverka sitt medborgarskap på tre sätt: om man utgör ett hot mot nationell säkerhet, gjort sig skyldig till högförräderi eller är sionist. Den juridiska bakgrunden förklaras i denna genomgång av landets nationalitetslagstiftning. Svensk lag och israelisk lag ser något annorlunda ut. Problemet med domslutet är att även barn och barnbarn till judar över hela världen riskerar att bli sionister, det vill säga har rätt till israeliskt medborgarskap. Egypten borde således i konsekvensens namn förbjuda äktenskap mellan araber och samtliga judar – intill tredje led.
En person som, enligt Guillous definition av begreppet, torde vara svartfot är den egyptiske skådespelaren Khaled Nabawy. Han riskerar att bli utesluten ur sitt skrå. Den iranskfödda Liraz Charhi och Nabawy har understått sig att spela bror och syster i en amerikansk film. Eftersom Charhi har israeliskt medborgarskap kallas sådan fraternisering ”normalisering med den judiska staten”. Detta är förbjudet inom flera egyptiska yrkesorganisationer. Nabawy ertappades därtill med att ge sin motspelerska en kram under Cannesfestivalen. För en så normal fredsgest ådrog han sig officiell kritik. Utredning pågår. Filmen heter passande nog Fair Game – lovligt byte.
Jag ser inga stora rubriker. Men jag kan tänka mig hur det kunde ha sett ut om det varit tvärtom, om det bara funnits en liten arabisk stat (med 20-25 procent judiska medborgare) omgiven av ett stort judiskt område: ”Judisk stat inför Nürnberglagar”; ”Judisk stat mördar svarta flyktingar”. Jag ser heller inga extrainkallade möten i FN:s människorättsråd eller uppmaningar till oberoende internationella utredningar.
Det är - fortfarande - något otäckt fel på detta fokus.