Tills på tisdagsmorgonen kunde man tro att sedelbränning är något som endast ohängda Östermalmsslynglar kan få för sig att syssla med. Först tack vare Gudrun Schymans tilltag (visserligen understött av ynglingar från Malmö) gick nog en och annan fördom om kön, ålder, och vänsterpolitik upp i rök. En rök som lär sticka i ögonen på de kvinnor som berättade om sina familjers levnadsvillkor i förra sommarens Expressenserie om barnfattigdom.
Jag tänker på pojken som ägde ett enda par byxor och drömde om att någon kändis skulle förära honom sina avlagda skor. Hans mor skulle säkert blivit tacksam för ett par av Schymans ratade hundralappar.
FI-ledarinnan brände en krona för varje miljon Lars Ohlys önskelista kostar och en för varje människa Jimmie Åkesson påstår ligga oss till last, men enbart sju procent av den årsinkomst Riksdagens Utredningstjänst räknat ut att en ensamstående förälder till två dagisbarn måste uppbära för att generera ett överskott till samhället.
En låg men anständig föräldralön borde därför inte kosta Sverige ett öre – inte ens med tanke på multiplikatoreffekten, och i synnerhet inte med tanke på arbetslösheten. Däremot skulle den berika oss med valfrihet, bland mycket annat: Man skulle visa respekt för att även barnet behöver det privata rum för reflektion och kreativitet som Virginia Wolff skrev om och som är en viktig förutsättning för att odla tålamod, koncentration och hänsyn till egen och andras integritet. Forskningen som visar att daghemsbarn lider av en förhöjd nivå av stresshormonet kortisol skulle erkännas och egenskaper som av tradition anses kvinnliga skattas högre.
Lön är ett kvitto på utfört arbete. Kravet på – om inte rättvis, så åtminstone någon – ersättning för ett viktigt och krävande yrke vore ett feministiskt framsteg. Det är dags att bryta ett alltför vanligt mönster hos personer som är – eller som av andra anses vara – maktlösa: att anamma nedvärderande projektioner som sin självbild och försöka överträffa de härskande eller de beundrade i efterlevnaden av dessas normer. Tragiskt nog anser många feminister – kvinnliga som manliga – fortfarande att det är finare och mera inflytelserikt att vara styrelseordföranden i Kvantitet före Kvalitet AB än handledare åt växande människor inom det egna familjeföretaget.
Därtill skulle ett aktivt och närvarande föräldraskap sannolikt bespara oss de värsta slyngelfasonerna.
PS: En ung dam kommenterade lakoniskt händelsen med "Det var nog ett konstverk” och påminde om en politisk och kulturell verklighet den uppväxande generationen med självklarhet lever i, ett sakernas tillstånd som den kinesiske konstnären Ai Weiwei bland annat tolkat genom att krossa en vas från Han-dynastin.