I Almedalen verkar ”negative campaigning” vara en brännande fråga. Det trots att valrörelsen hittills varit precis så beskedlig som svenska valrörelser alltid brukar vara. Under två intressanta seminarier, arrangerade av Fokus respektive Novus Opinion, diskuterades frågan. Men var finns egentligen problemet?

Bortsett från några utspel om ”Tobleronepolitik” från Alliansen och ett mindre lyckat kedjebrev i Grönköpingsanda, där Mona Sahlin påstås ge råd för en bättre privatekonomi, får man nog ändå säga att det är de politiska sakfrågorna som de senaste månaderna har stått i centrum. Något som är typiskt svenskt. Svensk politik har alltid präglats mer av respekt för meningsmotståndaren än av rabiata utfall och karaktärsmord.

Undantagen finns naturligtvis: Sten Andersson hävdade 1988 att Bengt Westerberg skulle ha en ”felprogrammerad hjärna”, socialdemokraten Mats ”mejlmannen” Lindström spred 2006 sytematiskt illasinnade rykten om Fredrik Reinfeldt från partihögkvarteret via mejl och samma år ertappades SSU:s regionombudsman i Stockholm, Tobias Gerdås, med att på sin blogg utpeka Fredrik Reinfeldt som pedofil. Lärdomen från dessa tre fall är att ”negative campaigning” straffar sig hårt.

Nej, problemet i svensk politik är knappast aggressivitet och fula tricks eller motståndare rustade till tänderna med ”War Rooms” och staber med politiska ”hit men” av amerikansk modell (även om man ibland får känslan av att vissa journalister skulle önska att det vore så). Den prövning som möter den svenske politikern är snarare en annan: den att klara balansgången mellan folklighet och statsmannamässighet med en smula värdighet i behåll.

Tage Erlander och Torbjörn Fälldin tillhör den lilla skara politiker som alltid klarade att navigera i folklighetens svåra vatten utan att förlora den pondus som krävs av en statsman. Men många andra har försökt och misslyckats. Lars Leijonborg ville 2000 i programmet Silikon framstå som avslappnad genom att diskutera ”om han rakade pungen” och två år senare valde Göran Persson det mer barnvänliga alternativet (för att nå framtidens väljare får man tänka) och dansade med en ko i ett barnprogram.

När Fredrik Reinfeldt, som ofta excellerar i statsmannamässighet, under söndagens Almedalstal prövade att verka avspänd med ett tal direkt hämtat från den lokala golfklubben påmindes vi än en gång om hur hårfin gränsen är mellan det som framstår som folkligt genuint och det som bara verkar löjligt. Och att den politiska konsten spänner mellan det här  och det här. Så länge vi har politiker som väljer det förstnämnda alternativet behövs ingen "negative campaigning".