Vad passar bättre i dessa Almedalstider än att ta del av första delen av Axess-bloggens sommarföljetong och tillika sommartävling? Där gäller det kort och gott att i varje avsnitt urskilja så många litterära allusioner som möjligt. Svaren skickas till johan.lundberg@axess.se och vinnaren belönas med en flaska champagne. (Del ett rymmer elva allusioner, vilka skall anges med korrekta titlar samt författare.)
Blåsippan inne i backarnas snår snörvlar och viskar att tiden är svår; solen har vänt, Ölandstoken har knoppats av och fula furor är de enda som får spira. Hon lägger bladet för munnen när stålet hörs klappra mot gruset.
Skog, bete, en fähund och en skock med får, se, det är en idyll, som äntlig man förstår, bräker bönderna där de som hösäckar sitter uppbärgade på sina höga hästar. Jag frågar efter vägen till huvudstaden. De förmår visst inte tala, bara lalla: Framåt, uppåt, sjung me’, häng me’.
Välkommen till Vellinge, hälsar en runsten. Därunder skymtar något finstilt på dialektal futhark. En röd stuga, två röda stugor, tre röda stugor stegar jag förbi. Ur skorstenarna väller ett kväljande os av svenskodlat kaffe. Rikstingsstugan – Valhall – är inte särskilt rymlig. Det är valfritt där. Nådiga luntan väger lätt, och tycks av dammet att döma länge ha förmedlat samma budskap: För sött och för klemigt vi bakat vårt bröd; giv smaken som fäderna smakat, av kärvhet och nöd. Här är oss för bonat och varmt; kom, döp oss till liv som är härdigt och armt.
Den närliggande akademiska bondbyn har förlorat halva sitt epitet. På ruinerna av Domkyrkan reser sig Storstugan. Mitt i helgedomen står en påle av märket IKEA. Vidhängande monteringsanvisning utlovar en enkel transsubstantiationsprocess mellan julgran och midsommarstång. Jag begriper inte ett barr av skriften, och distraheras snart av att en bortvänd Mohamed Omar stämmer i bäcken i takt med de huckleprydda älvornas dans. Över hela härligheten svävar Försynen, flykting från Teutonia. I vapenhuset uppenbarar sig gudskelov ärkebispen med en kalk iskall punsch.
På flygande fot mot Stockholm blir jag stoppad av polisen. Under hot om bot tuggar jag i mig ett stycke Särimner med mos. Knölsvinet tackar för komplimangen.
Rosenbad står i lågor. De som inte dukat under av lattetörst har låtit utvisa sig till Vinland. I slottet tronar en ensam jarl. Tystnaden gör honom trygg, för hvem skulle Landsfader vilja bli, om hvarje tunga fick löpa fri? Men är inte det där Gustav den tredje? undrar jag. Nä, han är död. Men han rör ju på sig! Han snor sig faktiskt förvånansvärt raskt.
Rikets kulturliv är lika levande som Upplysningskonungen. Hötorgskonsten blomstrar. På var odalmans vägg hänger en kolorerad teckning av en skäggig karl i kanonhatt. Ingen känner längre igen profeten. De flesta tror att han är åskans gud och dyrkar honom glatt.
Mitt hopp vänds mot Uppsala, den fria – nja, den rätta – tankens äldsta bastion. Det börjar bra i Birka. En vithårig professor står och blotar. Svavelgula flammor förtär hans broders böcker. I skolor och medier har sanningen förbjudits. Vid universitetets enda institution föreläses det om kulturbiologi och humanekonomi. Under aulans devis ”Låt oss tåligt famla i mörkret” lär sig de unga blonda att sälja mänskligheten och förvandla den höga tanken till en dvärgväxt blomma.
Tror Jonas de Geers och Jimmie Åkessons kompani, ja, men i källaren möts Djingis Khans exil-lundensiska rebeller. De trycker ännu en upplaga av En död liten stuga. Och mot morgonglansen af den nya dagen skallar Härjasången, den heliga frihetens ord.