Det är dags för andra delen av Axess-bloggens sommarföljetong och tillika sommartävling. Där gäller det kort och gott att i varje avsnitt urskilja så många litterära allusioner som möjligt. Svaren skickas till johan.lundberg@axess.se och vinnaren belönas med en flaska champagne. (Del två rymmer tolv allusioner, vilka skall anges med korrekta titlar samt författare. Observera att vinnaren alltså förväntas hitta sammanlagt tjugotre allusioner)
Mellan Stekenjokk och Örträsk löper en brant kustlinje utan så mycket som en varningstriangel eller ett fluorescerande halkband. Samerna tycks ha slagit sig fria ifrån allt vad ockupation och socialstyrelse heter.
Nej, rättar mig färjkarlen, det var di svenske som greps av vemod inför fornstora dar då Palmes rykten flög som örnar över världen. Här uppe hade det alltför länge varit stört omöjligt att ställa till med kalabalik, så de bände sig loss och följde den stjärna vars sken det är farligast att se. Det gör en törstig och färdig för väntande äventyr. Vad som hänt i sagan måste hända även dem.
På väg mot Svea, numera i Stena Viking Coops ägo, girar vi västvart för att undvika Danmark innan vi rundar kontinenten och mellan Scylla och Charybdis styr in i östra Medelhavet. Vi är i höjd med Saloniki när vi siktar världens modernaste, osänkbara skepp.
Midskepps, på kungliga slottets tak, njuter Lars Ohly av månskärans glans. Iklädd en keffiyeh-bandana och rökande ”fem blå bröder” inväntar han de allra sista nyheterna från Jerusalem. Nedanför, på det absintgröna gräset, dansar Mona Sahlin efter hans pipa medan hon byter rosor i spruckna krus mot snus i gyllne dosor. I rotationsparasoller omkring henne svävar strängt avlönade kommunalbarnjungfrur på moln som gjorts fyrkantiga av hänsyn till de estetiska kraven (som också är ändamålsenlighetens).
Könlösa vitaminarbetare kommer i årsklasser avtalsvis svärmande. Emellan master och tåg spänner de en fladdrande cerisefärgad slöja. Genom tyget spanar Gudrun Schyman in mot land. Hon skådar en martyr, en hjälte, en tro, en lära. Hon ser samma blanka terror som hon minns den från Warsawa och Berlin. Hon tänker så fria tankar, men tänker så tyst, så tyst.
Carl Bildt har följt med på färden – han rattar sin egen oljetanker. Över honom lågar den europeiska unionens stjärnvalv. Han befinner sig i samma båt som de förenta nationerna. Så slipper den sluge att ensam i bräcklig farkost våga sig på det vida hav.
Med benen dinglande från en av Sveas kanonportar sitter Åsa Linderborg och fyller bläckpatroner med billigt blod från Pravdas överskottslager. Radarparets bättre hälft, riddar Guillou, beskyddar sin svartnande trofé. Men framför allt sköter han FRA och skjuter vilt – mest fredsduvor och finanshajar. Han drömmer om att en dag få sjunga: Tallyho, tallyho, jag har skjutit en dront. Han var stor, han var blåvit, och han skrek som ett barn då han föll till det rum, där som fiskarna bo. Och nu går jag till byn, där som bröderna bo. Och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Ädlingen nödgas själv ordna med hushållningen, ty skutans skattkista läcker piratguld som ett såll. Maskinrummets grottekvarn står och stampar, överdundrande knotets röst. De på översta däck som slukar varje läckerbit hör inte ett knyst från de skinnade som ärvt skulder och löften; från de plundrade som är lämnade att gnaga idealet.
I aktern, vars roder ersatts av ett blindstyre, står en cyklop på vakt. Ingen ser kapten Barbosa och hans fyrtio vålnader äntra skeppet. Ingen utom Herr Guillou som tar sikte på den annalkande Sparrow.
Medan örnarna fällas i flykten spelar fartygsorkestern Närmare Gud till Dig. Det känns lite fånigt, men ändå rätt typiskt för just vår tid.
Från Pireus kaj blickar Europa ut över horisonten där brotten stå så röda som bengaliska eldar och lysa på eländet. Borta vid västerrand slocknar Orion.