Sista gången jag träffade Leif Alsheimer var på en hastigt improviserad middag i Stockholm i slutet av april. Leif dök som vanligt upp solbränd och välklädd. Och som alltid: intensiv och energisk. Att äta på restaurang med Leif innebar en konstant rädsla för att han skulle förflytta hela sällskapet till en annan del av lokalen. Leif tog ofta bordet i ett stadigt grepp om kanterna och påbörjade sedan en intensiv utläggning om exempelvis behovet av bildning inom näringslivet. En utläggning som man aldrig visste vart den skulle sluta – såväl intellektuellt som geografiskt.

Leif Alsheimer var ovanlig som humanist inte bara i den bemärkelsen att han hade gjort sig en stor förmögenhet som affärsjurist. Han var samtidigt ovanlig i egenskap av konst- och litteraturintresserad just därför att han till skillnad från många humanister och så kallade kulturarbetare aldrig tycktes tvivla på den humanistiska traditionens betydelse för dagens människor. Bland humanister blev han känd först som lektor i rättsvetenskap på Handelshögskolan i Jönköping (där han lyckades genomdriva att juridikstudenterna skulle läsa upp till hundra skönlitterära texter under utbildningen). Och därefter som anordnare av och lärare på ”bildningsresor” för människor inom näringslivet. Överallt gjorde Leif succé med sina kurser, där han demonstrerade betydelsen av klassikerläsning: hur läsning och diskussion runt den kanoniserade litteraturen har betydelse för vårt sätt att fungera som människor, både privat och i yrkeslivet.

När vi skiljdes åt i slutet av april, talade vi om att försöka ses så snart som möjligt igen, om inte förr så åtminstone på bokmässan i Göteborg i höst.

Därefter kom Leif mig ofta i tankarna under det att jag i början av sommaren ägnade mig åt att läsa en del nyutkomna böcker om evolutionistisk konst- och litteraturteori – undersökningar som regelmässigt visade sig ge ett välunderbyggt vetenskapligt stöd åt Leifs uppfattning om humaniora. Det känns verkligen tragiskt att inse att jag inte kommer att få möjlighet att diskutera detta med Leif, vare sig på bokmässan i Göteborg eller vid något annat tillfälle. Några lunch- och middagsbord kommer således aldrig mer att flyttas på det sätt som Leif gjorde till sitt signum.

Men värre är att vi alla har gått miste om en entusiastisk idealist och kunnig föredragshållare och skribent av precis den sort som svensk humaniora har så stort behov av.