Begreppet ”moralisk rasism”, som enkelt kan förklaras med att ”vitas” omoral tas på större allvar än ”vildars”, tycks vara underskattat som verktyg för att tyda samtidsdiskussionen.
Dock förekommer även missbruk, som i Ian Burumas reflektion över att Israel bedöms efter en enastående oproportionerlig måttstock.
För premissen finns god täckning: Skribenten citerar inledningsvis Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogans utfall och jämför responsen på Israels agerande i allmänhet med svaren på andra blodiga konflikter i världen, dock utan att nämna turkiska tillslag mot kurder.
Därefter avfärdas antisemitism som huvudorsak till orättvisan. Moralisk rasism anförs som alternativ – huvudalternativ, tycks det, eftersom den korta diskussionen om europeisk lättnad över judiskt våld torde ha med föreställningar om judar som antingen änglar eller demoner att göra.
Vore begreppet relevant här skulle granskningen av ett enda land inte utmärka sig för en i statssammanhang unik delegitimisering. Såvida nu inte den judiska, drusiska och arabiska befolkningen anses exceptionellt ”vit”.
Skribenten övergår snart till en nära nog motsatt propå: Eftersom Israel är en demokrati ska vi använda en annan måttstock än för diktaturer; kräva mera av Benjamin Netanyahu än av Irans president Mahmoud Ahmadinejad.
Resonemanget skulle kanske hålla om Turkiet inte vore en demokrati och om de som dömer ut Israel värderade dess statsskick som enastående demokratiskt. Som Buruma antyder tycks minst fyra måttstockar vara i bruk: en för diktaturer, en för demokratier, en för demokratin USA och en för demokratin Israel. Som han också skriver finns en viss oro för den politiska utvecklingen i landet – bland befolkningen, får man tillägga, för det är deras stat vi talar om. Likt andra pressade människor kan judiska israeler hamna i ett läge där demokratin ter sig svag. De lever, trots ett starkt men inte obegränsat försvar, under tryck från stark fientlighet hos omvärlden, osäkerhet inför om Israel kan bli en belastning för USA, samt en grov antisemitisk propaganda där Förintelsen är ett bland flera vapen.
Vidare torde uttrycket ”moralisk rasism” vara mera tillämpligt mot ursäkter för diktatoriska regimers beteende än mot ursäkter för pressade medborgares ibland högst förståeliga reaktioner. Även i behandlingen av Ahmadinejad kan man skönja antaganden med koloniala – och universalistiska – undertoner av den typ Buruma tänker sig: ”Han är bara en pajas som tror på en ökenreligion”; ”Alla kan talas till rätta”; ”Iranier – vem bryr sig?” Ahmadinejads undersåtar är lika lite betjänta av en sådan hållning(slöshet) än Stalins var. Därtill kan nonchalerandet av diktatorer bereda omvärlden obehagliga överraskningar.
Härifrån kommer skribenten fram till att det oresonligt antiisraeliska budskapet – delar av vilket han själv utan motargument framför – kan uppfattas som en komplimang.
Avsändare som Erdogan och en förkrossande majoritet i FN:s människorättsråd har troligen en mängd avsikter utom just att ge beröm.
Ur ett mottagarperspektiv är det svårt att se något smickrande i att Netanyahu, som uppmanat till förhandlingar om formerna för ett framtida Palestina, kritiseras hårdare än Ahmadinejad, som uttalat avsikten att förpassa Israel till det förflutna.
Att förorda blind rättvisa vore konsekvent, särskilt som Buruma säger sig värna om de berörda människorna. I stället blir hans text en del av såväl premissen för diskussionen som av den dominerande förklaringsmodellen. Detta delvis tack vare ett bisarrt resonemang kring att Förintelsen inte får mildra vår bedömning, en bedömning skribenten som bekant själv anser vara oproportionerligt hård.
Från sin trygga ”vita” plattform ursäktar Buruma den fjärde måttstocken med att israeler kan känna sig hedrade av att förväntas tolerera pennalism – för att få vara med på ett hörn.