I gårdagens Expressen börjar Dilsa Demirbag-Sten av okänd anledning om debatten om islam, islamofobi och liberalism för tredje gången sedan i våras. Tidigare har hon blivit ställd mot väggen, efter att ha kommit med ogrundade påståenden om än den ena, än den andra motdebattören. När hon inte har kunnat belägga sina fantasifulla påståenden om till exempel Ayaan Hirsi-Ali och Anna Ekström, har debatten ebbat ut. Dock för att kort därpå uppstå på nytt - med nya texter av Dilsa Demirbag-Sten - texter som tenderar att för varje gång bli alltmer skruvade.
Igår är det då alltså dags för ett tredje försök, där hon dock lyckas med konststycket att omedelbart göra en beskrivning av undertecknad, som rimligtvis måste sägas tangera gränsen för förtal.
Jag påstås där nämligen - tillsammans med Dick Erixom - vara en av få svenska företrädare för en "reaktionärt konservativ" riktning i svensk politik. Jag och Dick påstås, till skillnad från våra övriga meningsfränder (vilka det nu kan tänkas vara, det sägs aldrig i klartext men beskrivning en av dem som icke önskvärda i den svenska debatten leder naturligtvis tankarna åt ett visst håll..), bli förhållandevis "väl mottagna" i svenska medier. Den politisk inriktning som vi sägs företräda, har enligt Demirbag-Sten gjort sig internationellt bemärkt genom att varna för Eurabia (dvs för muslimsk massinvandring till Europa). Vi påstås därtill förorda kolletiva bestraffningar av muslimer pga terrordåd och radikalisering. Och jag påstås generellt sett i artikeln vara en företrädare för den sorts kollektivtivistiskt synsätt, som Dilsa Demirbag-Sten kritiserar.
Inte ett enda citat anförs som stöd för att jag skulle hysa de åsikter som tillskrivs mig. Och det är inte så konstigt, ity jag aldrig har fungerat som talesman för denna sorts åsikter, och än mindre hyser någon av dem. Jag har aldrig någonsin skrivit om Eurabia. Den enda gången som jag överhuvudtaget har berört frågan om muslimsk invandring till Europa har det varit i min kritik av tesen i Christopher Caldwells bok "Reflection on the Revolution in Europe" där jag kritiserar just Eurabiatanken. Jag vet inte heller vilka kollektiva bestraffningar av muslimer som jag skulle vara förespråkare för. Och jag har aldrig uppträtt som företrädare för ett kollektivistiskt synsätt på muslimer utan tvärtom kritiserat just ett sådant synsätt. Så här skriver jag till exempel i min recension av Lena Sundströms "Världens lyckligaste folk":
”Att man genomgående uppfattar samhället i termer av kollektiva grupper och intressen snarare än som en samling individer, blottläger multikulturalismens destruktivt reaktionära karaktär, liksom det kastar ljus över de likheter som jag tycker mig se mellan en författare som Lena Sundström och de rasister som hon menar sig kritisera. Och då handlar det inte bara om att både hon och de som ogillar muslimer tenderar att se muslimerna som ett enhetligt kollektiv. Medan Sundström tycks mena att allt tal om att det finns muslimer som av olika anledningar är problematiska är överdrivet, har de som hon kritiserar å sin sida uppfattningen att det är överdrivet att påstå att det finns moderata muslimer som lätt låter sig integreras. I intet fall finns viljan att se gruppen muslimer som en förhållandevis disparat samling människor, med destruktiva likväl som konstruktiva tendenser.
Den sorts rasism som frodas längst ut på högerkanten är i grunden en karbonkopia av den ideologi som är styrande för dem som i Lena Sundströms anda pläderar för vikten av att olika minoritetsgrupper bör ha möjlighet att renodla och bejaka sina särdrag. De islamister som protesterar mot den västerländska kulturens värdeupplösning och brist på normer och i motsätttning till detta konstruerar en påhittat traditionstrogen ideologi och just i detta avseende därtill menar sig vara motarbetade av etablissemanget, har ju exakt samma sorts världsbild och självförståelse som de högerextremister som menar att invandrare är ett hot mot den egna kulturens särart.”