Bakom alla sina ord om sharia är Sverigedemokraternas chefsideolog Kent Ekeroth tyst. Han svarar inte på mina frågor om vilka lagar han vill införa mot muslimer.
Tystnaden är talande. Den talar, liksom hans slutord, om tystnaden i sverigedemokraternas land:
”Den enda debatt vi bör föra, är den som syftar till att besvara frågan: hur kan vi se till att islams politiska aspekter hamnar i samma ideologiska skamvrå som nazismen?”
Vi. Punkt. Bör. Punkt. Ägna oss åt ett enda samtal. Punkt. Vars slutmål är förutbestämt. Punkt.
Verbet ”böra” klingar bekant. Han skrev en gång om fega judar. Hans bror också. Judar tycker inte som de bör tycka. Jag skrev om det Ekerotharna skrivit. Och fick en tillrättavisning. Om vad jag bör fokusera på här i världen.
Det påminner om något mera. Något min farmors mor berättat. En dag i Mainz hörde hon stöveltramp. Strax därefter en hård knackning på dörren. Besökaren var klädd i uniform. Av den sort sverigedemokraterna hängt undan. Fast de sjunger fortfarande sångerna som passar till kläderna. Underhuggaren från Gestapo frågade om min Mammi ville köpa ett porträtt av en liten man i mustasch. Det ville hon inte. Ett par dagar senare var ljuden där igen. Uniformen signalerade ”högre gradens huligan”. Ordvalet var därefter: Hon borde köpa porträttet. Mammi gav efter för "borde". Det, berättade hon som nittioåring, kunde hon fortfarande inte förlika sig med.
Skulle Ekeroths tystande ord bli till lag eller laglöst våld hoppas jag att något land förbarmar sig över alla oss som flyr för att vi sagt det vi inte borde ha sagt.
Tills den dagen inte kommer är – som det sagts förut på denna blogg – sista ordet inte sagt.