Aftonbladet och Svenska Dagbladet kritiserar respektive försvarar den svenska militära närvaron i Afghanistan. I Helle Kleins och AB:s föreställningsvärld handlar det uteslutande om ett krig som är sprunget ur "den bushska idén om att bomba bort terrorismen." Hotet från talibanerna och al-qaida nämns inte. Inga resonemang förs om förpliktelser mot den afghanska befolkningen, om riskerna att lämna dem och de tänkbara politiska och militära följderna av en reträtt. Svenska soldater ska ut NU! förkunnar Klein trosvisst.

Bara svenska soldater? Eller andra också? Det säger hon ingenting om. I stället är hon uppfylld av möjligheten av att göra Afghanistankriget till en valfråga. Det har de rödgröna "allt att vinna på". Inte om de utnyttjar Helle Kleins billiga demagogi.

Svenska Dagbladet gör också livet lätt för sig. Sverige ska våga stanna kvar i Afghanistan. Varför då? Inga svar ges. I stället redovisar SvD:s ledare "intressanta siffror avseende förr och nu i Afghanistan. Under talibanstyret gick ungefär 900000 afghanska barn i skolan. Ingen av dem var flicka. Idag är siffran 6 miljoner barn, varav en tredjedel är flickor. Under talibanerna fanns runt 40000 telefonledningar i landet. Idag är de 500000 – och antalet mobilanvändare är 10 miljoner. Förr hade nio procent av afghanerna tillgång till någon form av vård. Idag gäller det för 85 procent."

Men det var inte för att befria landets kvinnor och flickor som Afghanistan invanderades, eller för att införa mänskliga rättighter. Kriget förs- som i Irak - för att åstadkomma säkerhet och stabilitet. Just nu, vilket uppgifterna från Wikileak snarare bekräftar än visar, befinner sig de allierade styrkorna långt från det målet. Det finns starkt vägande skäl att se djupt pessimistiskt på Afghanistans framtid.

Det är alltså helt rimligt att föra en debatt om meningen med detta krig. Men det vore klädsamt om både dess motståndare och förespråkare utgick från en relevant verklighetsbeskrivning.