Lena Andersson skriver som vanligt intressant och intellektuellt spänstigt på DN:s ledarsida, där hon idag diskuterar likheterna mellan rassegregering och könssegregering. Utgångspunkten är kommentarer i media där man hyllat och set tdet som "framsteg att tingsrätten i vintras dömde till fördel för mannen som av religiösa skäl inte tog en kvinna i hand på arbetsplatsen" (en uppfattning som för öpvrigt kom till uttryck även i Dilsa Demirbag-Stens av mig kritiserade artikel i Expresssen nyligen).

Andersson menar att detta sätt att se på könen är jämförbart med synen på olika raser i Sverige för 80-100 år sedan; i amerikanska södern senare, och i Sydafrika ännu senare. Vilket är en helt rimlig slutsats, liksom att den är jämförbar med den syn på kvinnor som dominerar i exempelvis Saudiarabien. I ebnlighet med de idéer som dominerar inom identitetspolitiken, kulturrelativismen och multlikulturalismen, frågar sig Andersson ironiskt:

"Borde man inte i stället ha respekterat sydstaternas kultur och uppdelning av människor efter tydliga kategorier? Om tradition inte räckte som rättighetsgrund var ju slavhanteringen reglerad i Bibeln. (...) Hade inte motståndet mot sydstatarnas levnadssätt ett drag av sjukdom, grundad i rädsla för det annorlunda?"

När Lena Andersson driver analogin mellan köns- och rasapartheid in i det svenska samhället av idag blir resonemanget genast mer problematiskt, när hon menar att enkönade omklädningsrum är uttryck för samma slags könssegregerande tänkande. Dock finns en väsentlig olikhet: könssegreregade omklädningsrum är inte en konsekvens av en nedvärdering av det ena könet framför det andra ( - åtminstone inte av det kvinnliga könet framför det manliga). Medan segregationen i exempelvis Sydafrika - liksom könssegregationen i Saudiarabien - vilar på en föreställnig om den ena rasens eller det ena könets underlägsenhet under det andra, så upprätthålls viljan till segregerade duschrum av en föreställningar om exempelvis grundläggande skillnader mellan den manliga och den kvinnliga sexualiteten, vilka är förhållandevis värdeneutrala.

Kanske är dock de samkönade omklädningsrummen närmare än man kan tro. Jag noterar att det var nästan mangrann uppslutning för partiledarna i den politiska debatten på Pridefestivalen igår. Detta för att diskutera frågan om transsexuellas rättigheter, eller närmare bestämt den undergrupp av transsexuella som vill byta biologiskt kön, eller rättare sagt den undergrupp till könsbytande transsexuella som slåss för att slippa sterilisera sig i samband med könsbyte. Nåväl: i denna fråga verkade det - att döma av referaten - råda fullständig enighet mellan partiledarna om att den person som vill byta biologiskt kön inte ska behöva löpa linan ut för att byta biologiskt kön. Om jag har förstått saken rätt ska den kvinna som vill bli man kunna bevara sina äggstockar och den man som vill bli kvinna sina testiklar.

Den fråga som då naturligtvis infinner sig hos den fåkunnige är: om man nu ska kunna bevara delar av sitt "gamla" kön vid ett könsbyte, var ska man då dra gränsen för när könet är bytt och vem bör egentligen dra denna gräns? Vilka delar av min kropp är det som konstituerar mig som kön? Kan jag som man bli kvinna utan att operera in bröst? Det måste jag ju rimligtvis kunna bli, eftersom det finns kvinnor utan byst. Kan jag fortstta ha skäggväxt och basröst? Jag måste väl rimligtvis i min identitet som kvinna kunna välja att ha basröst om jag finner det attraktivt, eller hur? Vilken läkare, psykolog eller kommunalpolitiker har rätt att påstå att en kvinna inte ska ha möjlighet att ha skägg och basröst - en kvinna som till exempel har kvinnnligt könsorgan? Om man kan vara kvinna med testiklar måste man väl rimligtvis kunna vara kvinna med basröst? Och så vidare. Konsekvensen måste ju rimligtvis bli att det är svårt att knyta något specifikt organ till den kvinnliga identiteten. I min nya identitet som kvinna så väljer jag att ha väldigt stora bröst, kvinnoröst, men penis. Vem har rätt att förvägra mig den rättigheten?

I konsekvens med detta borde man ju rimligtvis även kunna hävda att jag kan bli kvinna även med samtliga nuvarande organ intakta. Vilket gör att jag - just det! - kan välja kvinnliga omklädningsrum och duschrum istället för manliga.