Fredrik Segerfeldt talar i Svenska Dagbladet befriande klarspråk om FN. Han föreslår att demokrater ska verka för ett Demokratiernas Förbund som inte utesluter ett globalt diskussionsforum.
Begreppet ”reformer” kan, liksom hans förslag, dock problematiseras något.
Segerfeldt skriver:
”FN-kramare försvarar sig med att det pågår en reformagenda. Men det har det gjort i minst två decennier, utan att annat än kosmetiska förändringar genomförts. Det finns alltför många intressenter som tjänar på status quo.”
Språkligt är FN-skrapan att jämföra med Babels torn. ”Frihet”, ”demokrati”, ”mänskliga rättigheter” – och ”reformer” – fungerar som tomma skal. Man fyller dem med innehåll efter behag. Resultatet blir i vissa fall ett nyspråk, vilket jag mera utförligt diskuterar här.
Några punkter på innevarande FN-års dagordning (agendanummer 118-121) är att stärka, reformera och demokratisera organisationen, framför allt Säkerhetsrådet. Detta meddelade den 64:e Generalförsamlingens libyske ordförande Ali Treki redan den 15 september:
“All realize that the United Nations is in need of reform and need of democratization. The General Assembly has not been able to enforce its resolutions. The General Assembly must be reformed to regain its international legitimacy and to make its voice more heard and to make its resolutions more respected and implemented. This is a cardinal issue.
The reform of the Security Council, the increase in its membership, the balance in the equitable representation is again of great importance, for most of the population of the world are not democratically represented. For example Africa with 33 member states is not represented in the permanent category and so is the case of Latin America and the group of small countries which is represented in the group of [ohörbart], which exceeds half the population of the world. Dialogue and mutual understanding is the way to solve our problems.”
Att döma av stats- och regeringschefers tal under Generalförsamlingens öppnande den 23-24 september, instämde de flesta, inklusive flera demokrater, i detta. Det lät naturligtvis vackert, allt ordande om demokrati. Tills företrädare för regimer som Nordkoreas, Libyens och Irans uppenbarade sig som de mest ivriga förespråkarna av Säkerhetsrådets demokratisering. Än mera förbryllande blev det när demokrativännerna till stor del visade sig vara desamma som berömde Barack Obamas uttalande om att ingen nation har rätt att dominera någon annan – med motiveringen att de slipper avkrävas demokrati. ”Detta är inget normal sammankomst”, sade Khadaffi någon gång under sitt långa tal då han bland annat rev sönder FN:s stadgar. På den punkten kanske man kan hålla med diktatorn.
”Demokratireformer” och ”balance in the eqiutable representation” betyder på Ali Trekis med fleras nyspråk att ännu flera ledare som mest bara representerar sig själva tillåts medverka i Säkerhetsrådet på samma villkor som folkvalda ledare.
Hur skulle det då se ut om Ali Trekis ”kardinalfråga” drevs igenom, om Generalförsamlingens alla resolutioner blev bindande? Vad skulle kunna hända om Säkerhetsrådet blev ”demokratiskt”, en klubb där USA inte längre hade vetorätt och där ”över halva jordens befolkning” representerades av ledare som denna befolkning inte valt och troligtvis inte skulle ha valt om de haft möjlighet?
En fingervisning kan man få av röstningsmönstret från 2008 angående en resolution som fungerar lite som ett lackmustest för hur stater röstar även i andra frågor: den med jämna mellanrum återkommande resolutionen mot ärekränkning av religion. OIC (den islamiska konferensen med 56 medlemmar) röstade för. EU:s 27 medlemmar röstade emot. Av NAM:s (De alliansfria staternas organisation) 117 medlemmar, röstade 3 emot. Om jag räknat rätt innebär detta 2 ”nej” från Afrika och 6 ”nej” från Asien. Resolutionen antogs.
I bästa fall skulle de flesta demokrater bli lagbrytare, även om USA:s kompromissande om yttrandefriheten i människorättsrådet, vilket jag utförligare skrivit om här, och ett EU-direktiv i samma stil, vilket jag tidigare nämnt här, tyder på en eftergivenhet som verkar lönlös eftersom den genererar nya krav på anpassning efter diktatorers världsbild. Antagligen skulle samma demokratiskt styrda stater vägra att på order från Säkerhetsrådet sätta in sina samlade trupper mot Israel, som av FN-resolutioner att döma är världens i särklass värsta förbrytare – kvalitativt såväl som kvantitativt.
Demokratiernas medborgare skulle då tvingas att bekosta en verksamhet (man betalar efter uppskattad förmåga) som kriminaliserar dem och som stigmatiserar dem som ovilliga att lösa problem genom ”dialogue and mutual understanding”.
Genom ”demokratireformer”, ”ökad respekt” och ”internationell legitimitet” inom centrala FN-områden – fred, mänskliga rättigheter och kulturutbyte – skulle aktiviteten kunna bli än mer verkningslös och destruktiv än den redan är.
Också av dessa skäl tycks det vara hög tid att följa Segerfeldts råd och verka för bevarandet av det semantiska innehåll vi vanligtvis lägger i skal som ”demokrati” och ”reform”. Ett Demokraternas Förbund kan dock av diplomatiska skäl inte strikt hålla på demokratiprincipen. Det vore till exempel inte särskilt klokt att försöka utesluta Kina ur Säkerhetsrådet. Förbundet, eller en strävan i den riktningen, kanske mera skulle kunna fungera som ett slags bromsmedicin än som ett botemedel.