Dilsa Demirbag-Sten och Per Bauhn skriver insiktslöst och urskillningslöst om den mångfacetterade kulturmängd de väljer att sortera under begreppet ”religion”.
För en problematisering av deras resonemang kan man lyssna till en av Roger Scrutons föreläsningar: (första delen, andra delen, tredje delen, fjärde delen). Där kan man notera att de problem som Demirbag-Sten och Bauhn uppmärksammar på intet sätt är så ensidigt knutna till religiös utövning som de tycks göra gällande.
Scruton berättar om en tradition med rötter som sträcker sig förbi 1700-talet och ned i mångtusenåriga kulturlager. Han lyfter även fram några av flera möjliga varnande exempel ur Europas historia: perioder och platser där balansen mellan kyrka och stat tillfälligt rubbats och en central strömning i den judeokristna traditionen förkastats. Man kan lägga till skräckväldet i Frankrike, samt naturligtvis Sovjetrepubliken och Nazityskland. Dessa tre välden kan betraktas som religio-kratier, regimer som förenat kyrka och stat, de två svärd Scruton talar om (betänk Förnuftets tempel, det kommunistiska "tusenårsriket", rassjälsmysticismen).
Apropå Bauhns och Demirbag-Stens resonemang kring kosherslakt och kränkning av djurs rättigheter (”att någon utsätts för kränkning, och det måste väl inkludera djuren också?”), kan man även poängtera att i flera av de turbulenta faser av Europas historia som Scruton tar upp, har människans särställning förkastats, paradoxalt nog på vissa håll just tack vare idéer om mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, och delvis genom ideologiska slutsatser dragna av diverse darwinismers forskningsresultat (märk skillnaden mellan faktiska resultat och ideologiska slutsatser).
Det finns idag en etisk strömning som, jämsides med militant djurrättsaktivism och en strömning inom environmentalismen, strävar mot att utsträcka människorättsmoral till ett bredare underlag: levande organismer eller rentav Moder Jord.
En etiker som Peter Singer tycks inte vilja tolerera handlingar som inte kan motiveras etiskt-utilitärt-hedonistiskt. Han suddar ut gränsen mellan människa och djur genom att definiera personen utifrån uppfattade intellektuella och känslomässiga förmågor och värderar resurstilldelning efter en måttstock som skulle kunna kallas global-moral-kommunistisk. Därför kan han komma fram till att det är omoraliskt att äta kött, att det kan vara moraliskt riktigt att döda ett spädbarn och att en klassiskt humanistisk inställning är att likställa med rasism.
Till parterna i konflikten som Scruton varnar för i slutet av sin föreläsning (den mellan militant islam och militant ateism) kan man därför lägga militant moralism.
Man kan naturligtvis även ifrågasätta den något deterministiska syn på islam han tycks ge uttryck för.
Utdrag ur Scrutons föreläsning:
Although the Church was often in conflict with the secular power, it never departed from the doctrine of the two swords. According to this doctrine, God has granted jurisdiction to the Church over men’s souls, but to the temporal powers over the day-to-day business of the community. When the two swords are wielded by a single hand, as in the Spain of Ferdinand and Isabella, the England of Henry VIII, or the Rome of the Farnese papacy, or the Geneva of John Calvin, the result is a period of abnormality and upheaval, often manifest in cruel persecutions that are, one would like to think, far from the spirit of Christian charity.
While religious freedom requires the separation of state and civil society, it does not require the total disestablishment of religion, nor the removal of all religious rites from the public institutions of a country. The important thing is not to prevent the official endorsement of one religion, but to promote the official permission of others. [...] Christianity manifestly both permits religious freedom and requires it. Only dubiously can it be said of Islam that it either requires or really permits this kind of freedom.
In granting this freedom, you are not granting a simple permission to do some trivial thing, you are granting the right to shape one’s life and the life of one’s family according to a complete and comprehensive plan, which is of course why religious freedom is such a difficult thing to grant.
This grant cannot be permitted without permitting many things which the atheist culture finds offensive: the right to pray, to worship, to persuade, the right to acknowledge God in one’s daily life and to dedicate one’s thoughts and deeds in public gestures. Hence, religious freedom, even when it can be granted, will press up against the very limits of the space in which our freedoms are excercised. And if it can be granted at all, it is only because a particular religious tradition has both occupied that space and also relinquished it. The tradition that has done that for us is the Christian tradition. If we value religious freedom therefore, we should value that tradition as its guarantee. Should the atheist culture ever triumph so that the voice of Christianity is silenced in our public life, this would not, I think, be a gain in religious freedom, but a loss of it. For it would leave the field open to the two contestants that are now seeking to claim it: militant atheism and militant Islam, both of which regard their critics as their enemies.