Jag sitter och läser Die Welt och undrar om redaktionen fuskat med datummärkningen. Inte ens millenniesiffrorna verkar ha hamnat rätt. Konstigt, tänker jag, tidningen är ju ändå lite tysk av sig.

Det börjar tidigt, med romerska gladiatorspel i Germanias äldsta stad Trier. I en skogsbacke i Donaustauf står Walhalla, ett ”antikt” tempel på fast rationalistisk blockgrund. Därinne har man just avtäckt en byst föreställande Heinrich Heine. Den gamle diktarens ansiktsuttryck är för övrigt så dråpligt lik-artat att det är knepigt att avgöra om stilen kan kallas kitschig eller eventuellt skräckromantisk.

Ett stort kliv och jag dimper ner i ett medeltida arierrike där man utvecklat den spanska inkvisitionens metoder . En tysk Robin Hood, Grünen-fraktionschefen Jürgen Trittin, tycker att det vore i linje med den afghanska folkviljan att låta krigsherren Gulbuddin Hekmatyar och talibanledaren Mullah Omar, båda på FN:s terroritslista, delta i nationens styrelse. Till denna period hör väl halvt om halvt också stormningen och förseglingen av en moské i Hansestadt Hamburg. Kritiker menar att man borde ha låtit dem stanna inom sina murar och i stället bevakat dessa.

Ytterligare ett skutt och jag dras med i en exposé över 1800-talet. I Frankrike författar en filosof en anklagelseskrift. Landets elit har begått tre fel som får republikens grundvalar att skaka. Medborgarrättsstatens president vill beröva brottslingar med ”främmande ursprung” deras medborgarskap. Ledaren, som själv har ungerskt påbrå, beskriver inrikespolitik i krigstermer och resandefolk, även franskfödda sådana, som ett problem. Pöbeln bekräftar filosofens farhågor om att Frankrike inte längre är riktigt franskt: man skryter med usel kokkonst och bjuder likasinnade till bordet. Tyskar är dock fortfarande tyskar. De har mätt, räknat och ritat raka tabeller över hur många barn andra generationens människor med icketyskt ursprung föder. Här ligger bebisar med olika hårfärg och huvudformer uppradade . Man ser även ett stapeldiagram över vilka länder som härbärgerar flest förskingrade tyskar.

Därefter rullar det på i en väldig fart. En domstol i Hannover ger marschtillstånd åt nazister, men förbjuder landsorganisationens planerade motdemonstration. Vänsteraktivisterna bedöms som den potentiellt våldsammaste parten. Överförvaltningsdomstolen i Niedersachsen tillåter inom några timmar även vänsteraktionen. I Nürnberg har rätten dock bestämt att det av konstnärliga skäl går an att driva med ett nazistiskt varumärke. Amerikaner börjar kräva Tyskland på pengar som de lånat ut till återuppbyggnaden efter kriget (alltså första världskriget), ett franskt järnvägsbolag måste redogöra för judedeportationer  och Tyskland håller på att slå rekord i ekonomisk återhämtning.

Med sovjetiska lögner närmar jag mig äntligen hemtama tider. Det dyker upp en förhållandevis färsk redaktionell bild som måste vara tagen kring den 13 augusti, det vill säga den 13 augusti 1961, då den visar att man håller på att bygga en mur.

Kan det vara dags att, såhär dagen efter, påminna vissa om att såväl antiken som nyklassicismen är passé, att renässansen inträffat och att epoken mellan det tyskfranska kriget och det tredje värlskriget är över und vorbei? Jag letar i bildarkiven och hittar foton tagna så sent som 1989 (här och här). De får den för D(agslände)-dagar så typiskt sorglösa rubriken VARMT SLUT PÅ KALLT KRIG.